Ge samma nåd som du predikar
Jag gjorde det i åratal. Jag var bra på det, men jag förstod det inte själv. Det formade hur jag predikade och hur jag försökte leda människor. Om du hade ifrågasatt min teologi skulle jag bli förnärmad. Jag var en ivrig försvarare av ”nådens läror”. Jag kände dem väl och kunde tydligt artikulera dem, men på marknivå var det någonting annat som pågick. I plikterna, processerna och förhållandena i min pastorstjänst underskattade jag aktivt just den nåd som jag försvarade teologiskt. Min tjänst saknade vila i nåden. Den saknade nådens frukt: förtroende och säkerhet. Så jag försökte göra vad bara Gud kan göra i människor, och jag bad ständigt lagen att göra det som endast gudomlig nåd någonsin kommer att kunna åstadkomma.
Hur händer detta? Varje troendes hjärta, som fortfarande håller på att bli befriat från synden, rycks undan från nuets vila i nåden till någon form av lagiskhet. Även efter det att vi blivit räddade av nåd, tenderar vi att tänka: Jag är rättfärdig och behöver inte någon frälsare. När vi tror att vi själva håller lagen, för vi lagen till lagbrytarna och hoppas att de ser hur fel de lever och skärper till sig.
Ingen predikar lagen mer än den som tror att han själv håller den. Och ingen ger nåd mer ömsint än den som vet att han själv desperat behöver den. Frestelsen att återgå till lagiskhet välkomnar oss alla.
Resurser vi behöver
Men det finns två specifika områden där en pastor frestas att underskatta nåden. För det första finns en frestelse att underskatta nåden i den helige Andes inneboende, upplysande, överbevisande, vägledande och kraftgivande närvaro. (Se Rom 8:1–11.) Gud visste att vår kamp med synden var så djup att den inte räckte till för att förlåta oss. Nej, samtidigt som han förlät oss knäppte han upp oss och kom in i oss genom sin Ande. I hans närvaro har vi alla resurser vi behöver för att vara det vi är menade att vara och göra det vi är kallade till att göra.
När du underskattar denna nåd tror du att det är ditt jobb som pastor att förestå människors liv. Du blir alldeles för närvarande i deras liv och för kontrollerande över deras tankar och beslut. Din tjänst börjar flytta sig från att vara fokuserad på att säga till människor vad Gud har gjort för dem till att domineras av att säga åt människor vad de ska göra.
Sådan ledning resulterar aldrig i mognad i Kristi kropp. Nej, istället resulterar den i en tillgjord mogenhet, beteendemässig och kulturell likformighet. Det är bara när en pastor vilar i nåden i den inneboende helige Ande som han är befriad från att förestå människors liv, känslig för när han ska tala och när han ska tiga, när han ska vara aktiv och när han ska dra sig undan, och när han ska ge råd och när han ska lita på att Gud leder.
Målet är inte en församling som likformigt anpassats till pastorns livsstil, utan en som progressivt anpassar sig till Jesu likhet. Detta blir en församling som växer i Kristus även om medlemmar i denna församling gör olika beslut på marknivå.
Vila i nåden
Det finns en andra nåd som pastorer frestas att underskatta. Det är nåden i alla troendes prästadöme. Denna nåd inte bara välkomnar alla troende in i Guds helgedom genom Jesu blod, utan kallar även varje troende till att bli en som tjänar denna nåd i andras liv. (Se Kol 3:12–17.) När du underskattar denna nåd blir verksamheten dominerad och styrd av den avlönade personalen, de äldste och diakonerna. Du predikar inte sanningen om den väsentliga, helgande funktionen i Kristi kropp, du ger inte människor någon verksamhetsvision, du kallar dem inte till ett livsstilsformande verksamhetsengagemang och du tränar dem inte för tjänst. Du betonar formella, programbaserade verksamheter samtidigt som du missar att kalla till informellt tjänande, medlemmar emellan.
Resultatet blir en passiv församling som tror att en verksamhet aldrig är officiell såvida inte en pastor är där, som ser det mer som ett veckoschema med möten som leds av pastorerna, och som har blivit mer konsumenter än deltagare. ”Lederna och senorna” får ingen uppskattning eller något förtroende att göra sin del; och så blir kroppen försvagad.
När en pastor har en teologi om nåd men i praktiken underskattar Guds nåd i den troendes liv, blir han för nära och kontrollerande i verksamheten, och frukten av hans tjänst blir enformighet och passivitet i Kristi kropp. Så annorlunda från den sanna mognad som kommer av en tjänst som vilar i Guds nåd!
Att vila i nåden är ett krig för pastorn. Om och om igen rör sig våra självrättfärdiga hjärtan mot lagiskhet och kontroll. Det är ödmjukande men viktigt att bekänna att vi desperat behöver nåd för att vila i nåd. Är det inte tröstande att veta att vi har fått den nåd vi behöver i vår tjänst så att vi inte underskattar den nåd vi predikar?
Paul Tripp är en pastor, författare och internationell konferenstalare. Han är ordförande för Paul Tripp Ministries och arbetar med att koppla Jesu Kristi förvandlande kraft till vardagslivet. Denna vision har lett Paul att skriva 13 böcker om det kristna livet och att resa runt världen och predika och undervisa. Pauls drivkraft ligger i att hjälpa människor att förstå hur evangeliet om Jesus Kristus talar med praktiskt hopp in i vardagslivet.
Översatt av evangeliecentrerat.se
Is there enough evidence for us to believe the Gospels?
In an age of faith deconstruction and skepticism about the Bible’s authority, it’s common to hear claims that the Gospels are unreliable propaganda. And if the Gospels are shown to be historically unreliable, the whole foundation of Christianity begins to crumble.