×

Så, hur vet jag egentligen att jag är kristen?

För ett tag sedan skrev jag en kort text med titeln Hur vet jag att jag är kristen? Inlägget kom efter att jag under en termin hade predikat igenom Första Johannesbrevet. Liksom John Stott och många andra ser jag 1 Joh som ett brev om frälsningsvisshet, en kort bok där aposteln Johannes (om och om igen) skissar på tre tecken som bekräftar vad Johannes redan vet: nämligen att hans brevs mottagare är Guds älskade barn.

  • Det första tecknet är teologiskt. Du bör ha förvissning om du tror på Jesus Kristus, Guds Son (5:11-13).
  • Det andra tecknet är moraliskt. Du bör ha förvissning om du lever ett rättfärdigt liv (3:6-9).
  • Det tredje tecknet är socialt. Du bör ha förvissning om du älskar andra kristna (3:14).

Jag har inte själv kommit på dessa tre punkter. Stott kallar de tre tecknen ”tro” eller ”lärotestet”, ”lydnad” eller ”det moraliska testet”, och ”kärlek” eller ”det sociala testet”. Så vitt jag kan se utifrån kommentarerna jag tittat i är min förståelse av 1 Joh helt och hållet mainstream. Jag var tydlig med att ”Dessa är inte tre saker vi gör för att förtjäna frälsning utan tre indikationer på att Gud i sanning har frälst oss”. Jag förklarade också att en titt efter dessa tecken inte är en inbjudan att titta efter fullkomlighet. På ett ställe skrev jag: ”För att undvika att denna standard gör dig förtvivlad,” skrev jag på ett ställe, ”tänk på att en del av att leva ett rättfärdigt liv är att vägra hävda att du lever utan synd och kommer till Kristus för rening när du faktiskt syndat (1:9-10)”. Med andra ord är det rättfärdiga livet ett botfärdigt liv.

Förvånande nog väckte inlägget starka reaktioner – många var kritiska. Som vanligt på nätet låg en del av denna kritik på mycket låg nivå, med personliga påhopp. Men andra tog upp verkliga bekymmer värda att bemöta. För att de tog upp frågor som människor i min egen församling kan ha tog jag tid i min predikan den 17 maj åt att undersöka flera av dessa frågor och besvara dem utifrån 1 Joh. En transkription av predikan finns också tillgänglig.

Här tänker jag att det kan vara till hjälp att mer sakligt ta upp särskilt ett svar. Efter min första artikel hänvisade ett antal människor på Twitter till detta inlägg av Chad Bird som ett mycket bättre svar på frågan ”Hur vet jag att jag är kristen?” Jag vet inte mer om Chad än att han är skribent på Christ Hold Fast, en f.d. luthersk pastor, professor och tillfällig bloggare på Liberate. Jag vill interagera med hans inlägg, inte för att det är så dåligt, utan för att det, på så många sätt, är oerhört bra. Det är innerligt, välskrivet och visar människor vägen till Kristus. Samtidigt ger inlägget, enligt min bedömning, prov på ett antal teologiska och exegetiska felsteg (eller åtminstone halvsanningar). Min övergripande farhåga är att när vi talar om behovet av personlig helighet måste vi finna kategorier andra än ”syndfri perfektion” och ”smutsig klädsel”. Jag hoppas att jag inte rör om ännu mer i grytan när jag nu tar mig tid till att svara på den här broderns artikel, utan kastar mer ljus på dessa stickande och ständiga frågor om helgelse, goda gärningar och frälsningsvisshet. Jag har kopierat Birds artikel nedan i fet kursiv, med mina kommentarer i vanlig stil.

Det finns frågor om oss själva som är lätta att svara på, och det finns andra frågor som utgör mer av en utmaning.

Om någon frågar mig: ”Är du en make?” Kan jag visa dem min ring, mitt vigselbevis, peka på kvinnan som står bredvid mig som delar mitt liv och efternamn. Ja, jag är 100 % säker på att jag är gift.

Om någon frågar mig: ”Är du en arbetstagare?” Kan jag visa dem min arbetsplats, min lönespecifikation, peka på lastbilen jag gör leveranser med. Ja, jag är 100 % säker på att jag är en arbetstagare.

Andra frågor är inte lika lätta att svara på. Om jag får frågan: ”Är du en god make?” Är det första jag kommer att tänka på alla de gånger jag svikit min hustru, varit självisk och varit allt annat än en god make. Jag har inget verkligt externt, påtagligt, objektivt sätt att besvara denna fråga på. Jag måste förlita mig på känslor och spekulationer. Likadant, om någon frågar: ”Hur är du som arbetstagare?” kommer jag att tänka på den arbetsinsats jag gjort, men också de gånger då jag slöat till men ändå förväntat mig få full betalning för en halvhjärtad insats. Tänk om jag tror att jag gör ett godkänt jobb, men min chef tycker annorlunda och avskedar mig?

Det finns frågor om oss själva som lätt kan besvaras, och det finns andra frågor om oss själva där vi måste utforska våra hjärtan för att pröva deras uppriktighet, ta i beräkning de goda och onda saker vi gjort, fokusera inåt för att finna svaret.

Hur är det med frågan ”Är du kristen?” Hör denna hemma med den andra kategorin, där vi måste utforska våra hjärtan, undersöka våra handlingar, fokusera inåt i oss själva för att få ut det rätta svaret?

Ja, så tycker faktiskt en del. Så de manar folk att fråga sig själva om de verkligen tror, om de verkligen älskar sin nästa, om de verkligen lever ett moraliskt liv. Men oavsett hur välmenande sådana maningar kan vara, är de inte hjälpsamma, utan sår endast giftig tvivel i de själar för vilka Kristus dog.

Här gör Bird en direkt anspelning på mitt blogginlägg då han nämner de tre tecken jag menar att 1 Joh lägger fram för att ge oss frälsningsvisshet. I dessa inledande stycken får vi en känsla av Birds stora, övergripande angelägenhet: När det gäller frågan ”Är du kristen?” bör vi inte se på oss själva eller i oss själva. Vi kommer aldrig finna någon förvissning genom att se på oss själva, endast missriktad tvivel. Och visst är detta ett verkligt problem för många kristna, det är därför pastoral omsorg och vård om varandras själar måste ta i beräkning hela Skriften och hela personens liv som vi försöker hjälpa. Men är det riktigt att tala om dessa tre tecken (teologiska, sociala, moraliska) som att de endast leder till förgiftande tvivel? Här är tre snabba tankar.

1. Det finns människor som till det yttre är anslutna till Guds förbundsgemenskap som bör tvivla på huruvida de i sanning hör till Kristus. Är inte detta poängen (åtminstone en av poängerna) när 1 Kor 6:9 förklarar ”att inga rättfärdiga ska ärva Guds rike”, eller när Gal 5:21 varnar oss för att de som lever så [efter köttet] inte ska ärva Guds rike, eller när Gal 6:8 påminner oss om att ”den som sår i sitt kött” inte ska få skörda evigt liv, utan ”av köttet skörda undergång”? Var inte många av Jesu påståenden avsedda att störa den bekvämt religiöse? Det är helt möjligt att säga ”Herre, Herre” men inte egentligen känna Herren och komma in i Guds rike (Matt 7:21-23). En del människor ärar Gud med sina läppar men har ett hjärta som är fjärran från Kristus (Matt 15:8). Givetvis är syftet med 1 Joh att ge tröst åt de troende (1 Joh 5:13) och inte så giftiga frön av tvivel, men att tvivla på sin frälsning är inte någonting dåligt om man inte är frälst.

2. Kallet att rannsaka sig själv måste inte leda till förlamande tvivel och självförakt. När Paulus uppmanade troende i 2 Kor 13:5 att rannsaka sig själva om de var i tron, förväntade han sig helt och fullt att de skulle bestå provet (“Pröva er själva om ni lever i tron, granska er själva! Eller vet ni inte med er att Jesus Kristus är i er? Om inte, så består ni inte provet”).

3. Även om det aldrig är en bra idé att ”fokusera inåt i oss själva” är det omöjligt att få ut någonting vettigt av 1 Joh om det är en fullständig olämplighet att leta efter moraliska, sociala och teologiska bevis. Exempelvis säger 1 Joh 2:5-6: ”Så vet vi att vi är i honom. Den som säger sig förbli i honom är skyldig att själv leva så som han levde”. På samma sätt säger 1 Joh 3:10: ” Så blir det tydligt vilka som är Guds barn och vilka som är djävulens barn: den som inte gör det rätta är inte av Gud, och inte heller den som inte älskar sin broder.” Vi ser likadant ”så här vet vi”-språk i 1 Joh 2:3; 3:14, 19, 24; 4:2-3; 4:13; 5:2. Helt klart är det meningen att vi ska veta någonting om människan genom att se på vad hon tror, hur hon lever och hur hon älskar. Man måste inte vara för en morbid inåtvändhet för att förstå att 1 Joh manar kristna att leta efter bevis på goda egenskaper i sig själva och i de som kan vilja leda dem vilse.

Titta inåt i dig själv efter svaret på ”Är du kristen?” så kommer du att finna ett hjärta som är bedrägligare än allt annat (Jer 17:9); ett hjärta från vilket utgår onda tankar, mord, äktenskapsbrott, sexuell omoral, stöld, falskt vittnesbörd, förtal (Matt 15:19); ett samvete som vittnar om att ingenting gott bor i dig, att det onda du inte vill göra, det fortsätter du ändå att göra (Rom 7:18-19).

Titta på dina gärningar för att besvara ”Är du kristen?” så kommer du finna att all din rättfärdighet är som en smutsig klädsel (Jes 64:6); och om din rättfärdighet är sådan, hur smutsig och besudlad måste då inte din orättfärdighet vara. Se på dina gärningar och du kommer finna att även när du har begär till att göra vad som är rätt, har du inte förmågan att utföra det (Rom 7:18). Även om du gjorde allt du blivit tillsagd måste du fortfarande säga: ”Jag är en ovärdig tjänare; jag har bara gjort min plikt” (jfr. Luk 17:10). Om en person som hållit alla Guds bud svarar på det viset, då är vi som brutit dessa bud värdiga ingenting annat än att straffas, nu och för evigt.

Så att svara på frågan “Är du kristen?” genom att titta inåt i oss själva, eller genom att titta på våra gärningar eller kärlek till nästan, är att dricka tvivlens gift. Faktum är att ju mer kristna ser på sig själva för att se om de är kristna, desto mer blir de övertygade om att de inte är kristna.

Låt oss ta itu med Skriften först. Förutom hänvisningen till Rom 7 tror jag inte att någon av dessa passager gör samma poäng som Bird vill göra. Jer 17:9 stämmer för de ofrälsta, men är ”bedrägligare än allt annat” en korrekt beskrivning av de pånyttföddas hjärtan? Hur är det med löftet om att Guds lag ska skrivas på våra hjärtan i Jer 31? Eller löftet om ett hjärta av kött i Hes 36? Ä inte den kristne en som håller på att förnyas till Kristi avbild (Kol 3:15) och en som är skapad i Kristus Jesus till goda gärningar (Ef 2:10)?

Likadant är det med Jesu ord i Matt 15:19. De beskriver ju inte en pånyttfödd lärjunges vanliga liv. Om de gjorde det, hur skulle vi då kunna få ut någonting vettigt av instruktionerna i Bergspredikan, eller överhuvudtaget beskrivningen av de som är utanför det Nya Jerusalem i Upp 21:8?

Jag har skrivit förr om att ”smutsig klädsel” i Jes 64:6 handlar om rutinmässig, rituell lydnad. Det faktum att Jes 64:5 talar om hur Herren log mot ”den som övade rättfärdighet” bevisar att Gud inte lyfter näsan i vädret mot allt vi över huvud taget gör inför honom. Er himmelske Fader är inte omöjlig att behaga.

Jag ser inte hur Luk 17:10 är relevant. Diskussionen gäller inte huruvida vår lydnad gör oss värdiga någonting, utan huruvida lydnad är ett hjälpsamt (och rent av nödvändigt) tecken på att vi tillhör Kristus. Vi talar om frukten av vår rättfärdiggörelse, inte roten.

Romarbrevet 7 är ökänt svårt att tolka, men om vi antar att passagen talar om Paulus efter omvändelsen (vilket är vad jag tror), innebär inte dessa självbeskyllande verser att det är fel att leta efter den typ av tecken som 1 Joh skissar på. Annorstädes tycks Paulus rätt nöjd i sitt samvete att han vandrat i tro (och förmodligen i omvändelse) med Herren (1 Kor 4:3-4; 2 Kor 1:12). Rom 7 uttrycker denna väldigt verkliga känsla av överbevisning och inre tumult som vi kan uppleva som kristna, vilket är varför jag aldrig skulle säga att kristna endast bör se till sina egna liv efter frälsningsvisshet. De flesta stora heliga vittnar om att ju närmare de kommit till Gud, desto mer av sin synd har de börjat se. Frälsningsvisshet är inte en navelskådares uppgift, utan ett gemensamt projekt som grundar sig (bl.a.) på bevis och på den andliga känslan för våra bröder och systrar.

Svaret ligger inte inom oss utan i Kristus. Vår frälsningsvisshet i detta objektiva, externa frälsningsverk å våra vägnar. Inte i våra hjärtan utan i Jesu Kristi hjärta, liv, död och uppståndelse får vi visshet om att vi är Guds barn.

Här är kruxet. Är den kristnes visshet grundad på Kristi objektiva, externa frälsningsverk vunnet å våra vägnar? Ja, ja, tusen gånger ja! Finns det annat underlag för frälsningsvisshet? Ja, där också. De reformerta bekännelserna (Dordrecht och Westminster) nämner tre underlag för frälsningsvisshet: ”den gudomliga sanningen om frälsningslöftena, det inre beviset på de nådegåvor till vilka dessa löften givits, och vittnesbördet från barnaskapets Ande”. På den andra punkten gällande inre bevis på nådegåvor, listar Westminster fyra verser som stöd:

  • 2 Petr 1:4-11 som manar oss att göra vår kallelse och utkorelse fast genom att flitigt försöka växa i gudfruktighet och bära andlig frukt.
  • 1 Joh 2:3 som vittnar om att vi vet att vi tillhör Gud om vi håller hans bud.
  • 1 Joh 3:14 som försäkrar oss om att vi gått över från döden till livet för att vi älskar våra bröder.
  • 2 Kor 1:12 som talar om att glädjas i ett gott samvetes vittnesbörd.

Bekännelsen lär tydligt att ett förvandlat liv är ett tecken (men förstås inte det enda tecknet, och verkligen inte orsaken) på vår rätta ställning hos Gud. Huruvida luthersk ortodoxi instämmer med reformert ortodoxi på denna punkt kan jag inte uttala mig om, men Augsburgska bekännelsens apologi säger faktiskt: ”Det står sålunda fast, att de våra uppställa krav på goda gärningar” (Artikel IV:2:19).

I Kristus försonade Gud världen med sig själv (2 Kor 5:19) – den värld som du är del av. I Kristus är du försonad med Gud, har frid med Herren, adopterad som den himmelske Faderns barn. Gud älskade världen på detta sätt: genom att sända sin enfödde Son för att dö som Guds Lamm som tar bort världens synd. Och om världens synd är borttagen, då är dina synder borttagna. Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud. (2 Kor 5:21). Hans värdighet täcker över vår ovärdighet.

Ditt namn är skrivet i Jesu sår. Han har doppat sin penna i sina blodkärls scharlakansröda bläck och skrivit ditt namn, så att det ej kan suddas ut, i Livets bok som tillhör Lammet. Han har ingraverat ditt namn på sina handflator. Han har tatuerat sitt namn på din själ, hjärta, sinne och kropp – du är helt och för evigt hans och bara hans. I dopet överlät du inte dig själv till Kristus; han överlät sig åt dig. Och mer än så, i detta vatten korsfäste han dig med sig själv, lade din kropp med sin egen i graven och han bar fram dig i livets ljus igen. Han som tror och blir döpt ska bli frälst. Detta troende, denna tro, är inte en övertygelse du skapat utan en gåva du tog emot. Genom den helige Ande bekänner du: ”Jesus är Herren.”

Vackert! Jag tror jag avläser en allmän försoning i första paragrafen och lite luthersk sakramentalteologi i andra paragrafen, men utom detta är det här underbara evangeliska sanningar som jag hoppas att varje kristen skulle varmt omfamna.

Har vi fortfarande svårt att tro? Naturligtvis, vi är ju långt från fullkomliga i detta liv. Som en far en gång bad till Jesus, så ber också vi: ”Herre, jag tror; hjälp min otro!” (Mark 9:24). Och han svarar. Han upplivar och styrker vår tro genom att fortsätta förlåta oss, älska oss, hela oss och ge oss sig själv. Det är inte vår trofasthet som frälser oss utan Jesu trofasthet. För även om vi är trolösa förblir han trofast, för han kan inte förneka sig själv (2 Tim 2:13).

Bortsett från frågan om hur man ska tolka 2 Tim 2:13 (som en del förstår som Guds trofasthet att frälsa oss och andra tolkar som Guds trofasthet att döma de som förnekar honom), är Bird både bibliskt trogen och pastoralt vis i att påminna oss om att ”vi är långt ifrån fullkomliga i detta liv”. Ingen är utan synd och om vi påstår oss vara utan synd kallar vi Gud en lögnare (1 Joh 1:8, 10). Problemet är att varje gång det nämns att man ska lyda Gud eller behaga Gud (tydligt bibliska kategorier), läser en del kristna in i dessa ordval: ”Felfri, fläckfri, förtjänstfull lydnad”, oavsett om dessa kristna är ute efter att strida eller bara (mer sannolikt) har ett ömtåligt samvete. Som jag sa tidigare, när vi förklarar behovet av personlig helgelse i den kristnes liv, behöver vi fler kategorier än bara ”syndfri perfektion” och ”smutsig klädsel”. Att använda denna kategori är en av styrkorna i 1 Joh och en nödvändighet om vi ska få ut någonting vettigt av Hebr 12:14, Bergspredikan, kvalifikationerna för äldste och diakoner, Andens frukt eller nästan allting i Nya testamentet.

Vi är kapabla till att göra gott – inte perfekt, inte fläckfritt eller utan svaghet, men ärligt, uppriktigt och på ett Gudi behagligt sätt. Enligt Westminsterbekännelsen är inte våra synder bara förlåtna i Kristus, utan våra gärningar är också godtagna i Kristus, så att ”det behagar [Gud], betraktande dem i sin Son, att godtaga och belöna det som är uppriktigt, ävensom förbundet med många svagheter och ofullkomligheter” (WB16.6). Det är lika mycket en förnekelse av Skriften och Guds nåd att säga att den kristne inte kan göra gott som det är att säga att den kristne aldrig gör någonting ont (1 Joh 1:8, 10; 2:1, 3, 12-14, 15-17; 3:2-3, 4-10; 5:1-5; 18-20).

Hur vet du att du är kristen? Inte för att ditt hjärta är gott och rent, utan för att Kristi hjärta pulserar med en kärlek till dig som aldrig tar slut. Inte för att dina gärningar är rättfärdiga utan för att han har varit rättfärdig å dina vägnar och iklär dig denna rättfärdighet. Inte för att du har levt för honom utan för att han har levt, dött och återuppstått för dig. Inte för att du bad honom bli din Frälsare utan för att Kristus, medan du ännu var en syndare, dog för dig, utvalde dig, kallade dig och tvättade dig ren i sitt eget gudomliga blod.

Om någon frågar dig: ”Hur vet du att du är kristen?” är svaret lika enkelt som det är vackert: du vet att du är kristen…
för att Kristus har gjort dig till sin
för att Kristus kommer hålla dig kvar
för att ingenting kan skilja dig från Guds kärlek
för att Kristus känner dig, förlåter dig, tvättar dig och aldrig kommer låta dig gå.

Så vet du att du är kristen.

Jag älskar mycket i dessa avslutande stycken. Jag älskar betoningen som ligger på Kristi verk på korset. Jag älskar betoningen som läggs på Kristi osvikliga kärlek. Jag älskar påminnelsen om att vi inte håller oss fast vid Kristus, utan att han håller oss kvar. Jag älskar vad Bird bekräftar i denna avslutande del. Vad jag bekymrar mig för är det han förnekar. Jag finner detta vara ett återkommande problem i helgelsedebatter på sistone. Det är inte bekräftelserna om nåd som bekymrar mig, utan vad som ofta dyker upp som nådens motsats. Om frågan var ”Hur blir jag kristen?” då skulle ”intena” passa in. Men frågan är hur jag vet att jag är kristen? I det fallet är vad vi tror, vad vi gör och vad vårt hjärta känner inte irrelevant. Vad ska vi göra utav någon vars hjärta är ont och orent, någon vars gärningar är orättfärdiga, någon som inte lever för Kristus, någon som inte har bett Kristus bli hans Frälsare? Jag antar på ett sätt – och detta är sannolikt vad Bird också menar – att vi fortfarande skulle kunna komma fram till att den här personen var kristen, om vi talar om någon vars hjärta fortfarande brottas med synd, någon vars gärningar inte alltid är rättfärdiga, någon som inte lever för Kristus så mycket som han skulle vilja, någon vars förvissning inte ligger i själva tron utan på trons objekt. Jag antar detta är vad Bird menar, men tagna för sig själva säger dessa uttalanden alldeles för mycket. De påstår att det inte alls har någonting att säga om huruvida vi är kristna om vi tittar på hjärtat, våra gärningar, ett liv i lärjungaskap, en grundläggande trosöverlåtelse. Även om dessa vore borta skulle det inte finnas något underlag att ifrågasätta ens ställning i Kristus. Är detta goda bibliska råd och pastoral omsorg? Finns det någonting en bekännande kristen kan säga, göra eller misslyckas uppvisa som skulle kunna tyda på att en bekännelse är falsk?

Om du kan hänga med mig några stycken till, läs igenom denna jobbiga men viktiga del ur den (lutherska) Augsburgska bekännelsens apologi:

Vi erkänner därför att det är nödvändigt att vi påbörjar och mer och mer söker fullborda lagens verk. Och i detta innefattar vi både de inre andliga rörelserna och de yttre goda gärningarna [det goda hjärtat inombords och gärningarna utåt]. Falskeligen riktar motståndarna den anklagelsen mot oss, att de våra inte skulle lära något om goda gärningar, då de inte blott kräver sådana, utan även visar hur dessa skulle komma till stånd [att hjärtat måste vara med i dessa gärningar, för att de helt enkelt inte ska bli livlösa, kalla gärningar från hycklare].

Resultatet övertygar de skrymtare som av egna krafter söker fullgöra lagen, när de inte kan utföra vad de försöker. [För inte är de väl fria från hat, avund, strid, ilska, vrede, girighet, äktenskapsbrott, o.s.v.? Nej, dessa laster var ju inte större någon annan stans än i klostren och de heliga institutionerna.] Ty den mänskliga naturen är alltför svag för att med egna krafter kunna motstå djävulen, som håller alla dem fångna som inte är frigjorda genom tron. Vi behöver Kristi makt till skydd mot djävulen, d.v.s. det är av behovet påkallat att vi – då vi vet att Gud för Kristi skull bönhör oss och att vi har löftet – bedja till Gud att hans helige Ande må leda och försvara oss, på det att vi inte må förföras och fara vilse eller drivas att företa oss något mot Guds vilja. [Annars borde vi varje timma falla i fel och avskyvärda laster.] Så heter det i psalmen: Han tog fångenskapen till fånga och gav människorna gåvor. Ty Kristus har besegrat djävulen och gett oss löftet och den helige Ande, på det att även vi med Guds hjälp må segra. Och i 1 Joh. 3: Just därför uppenbarades Guds Son, att han skulle göra djävulens gärningar om intet.

Därjämte lär vi inte blott hur lagen skall fullgöras, utan även hur vår gärning behagar Gud, vilket således sker, inte på grund av att vi genom den tillfyllestgör [ger gottgörelse för vår överträdelse av] lagen, utan eftersom vi som gör gärningen, är i Kristus, såsom vi kort härefter skall visa. Det står sålunda fast, att de våra [de som tillhör oss] uppställer krav på goda gärningar. Ja, de tillägger även att det är omöjligt att skilja kärleken till Gud – hur ringa den än är – från tron, eftersom vi genom Kristus har tillträde till Fadern, och när vi mottagit syndernas förlåtelse, då har vi blivit verkligen övertygade om att vi har en Gud – d.v.s. att Gud har omsorg om oss, och då vi åkalla honom, tackar honom samt fruktar och älskar honom, såsom Johannes lär i sitt första brev: Vi älskar, därför att han först har älskat oss, nämligen då han utgivit sin Son för oss och förlåtit oss våra synder. Så anger han, att tron går före och att kärleken följer efter.

Den tro som vi talar om, finns i boten – d.v.s. den alstras under samvetets ångest och nöd, då samvetet förnimmer Guds vrede över synden och söker syndaförlåtelse och frihet från synden. Och under denna samvetsnöd och andra bedrövelser bör denna tro växa till och stärkas. Därför kan den inte finnas hos dem, som lever efter köttet, finner behag i sina lustar och lyder dem. Därför säger Paulus: Så finns nu ingen fördömelse för dem, som är i Kristus Jesus, dem, som inte vandra efter köttet, utan efter Anden. Likaledes: Vi har ingen förpliktelse mot köttet, så att vi skall leva efter köttet. Ty om ni lever efter köttet, skall ni dö. Men om ni genom ande dödar kroppens gärningar, skall ni leva. Denna tro, som i ett hjärta, som är förskräckt och undflyr synden, sålunda tar emot syndernas förlåtelse, kan inte förbliva hos dem, som följer sina onda begärelser, och kan inte heller finnas tillsammans med dödssynd. (Artikel IV, 2:15-23, förf. kursivering och styckesindelning. Den svenska texten är varsamt moderniserad från http://www.logosmappen.net/bekskrifter/apol/ )

I denna del finner jag så mycket av vad som så ofta förnekas av de som står på ”sluta titta på dig själv”-sidan av helgelsedebatten.

  • Vi kan växa som kristna (då vi mer och mer observerar Lagen).
  • Som frukten av vår rättfärdiggörelse, är goda gärningar nödvändiga för den kristne.
  • Genom Kristi övervinnande segerkraft är goda gärningar möjliga för den kristne.
  • Äkta tro kan inte gå hand i hand med att leva enligt köttet.

När jag läser böckerna, bloggarna och tweeten från mina syskon på andra sidan av dessa debatter finner jag ofta mig själv säga: ”Ja, jag älskar detta också! Men att säga ja till det där betyder inte att man måste säga nej till det här.” Vi måste ta hand om människor på alla områden i deras problem, rädslor, smärtor och avgudar. Vi måste sjunga alla fyra delar av verket och från mer än vårt favoritoratorium. Vi måste vara mer försiktiga med vad vi bekräftar och vad vi förnekar. Och över allt annat, måste vi vara obevekligt bibliska. Om någons predikan, bok eller artikel får dig att känna dig fördömd, olustig eller ur fas med Gud är detta inte oviktigt, men inte heller är det i sig självt avgörande. Kanske var budskapet missriktat. Kanske budbäraren var klantig. Eller så kanske felet ligger hos den som tar emot budskapet. Om vi vill vara goda reformerta kristna eller goda lutherska kristna (eller någon annan sorts goda kristna) måste vi fortsätta gå tillbaka till Bibeln. Vi måste tänka försiktigt och tala försiktigt. Detta är ett viktigt samtal som får massor av följder på både det teologiska, personliga och pastorala planet. Om vi håller på med slagord och karikatyrer blir allting bara meningslöst. Vi har mycket att vinna på att tala lugnt och gräva djupt.

LOAD MORE
Loading