×

Den store amerikanske teologen Al Pacino sa en gång: ”Jag bad Gud om en cykel, men jag vet att Gud inte jobbar så, så jag stal en cykel och bad om förlåtelse.” Pacinos uttalande visar på någonting som vi alla tänker men kanske inte säger. Om Gud är förlåtande, varför sträva efter ett helgat liv? Om straffet är betalt, varför måste vi då göra bättring?

Jag tror att spänningen som vi känner här i grund och botten kommer av en förvirrad syn på nåden.

Vad är nåd?

Jag brukade tänka på nåden som en andlig substans som Gud förvarade i högar bakom sin himmelska tron och delade ut till sitt folk nedanför. Med andra ord var nåden ett ämne i sig som Gud gav av, utöver sig själv.

Så fel jag hade! Nåden är inte en sak. Nåden är inte ett ämne som Gud ger av utöver sig själv. Han får aldrig slut på den. Gud ger oss sig själv när vi inte förtjänar det; detta är nåd.  Den ofta upprepade definitionen på nåd som en oförtjänt gåva är korrekt men går inte tillräckligt långt när det handlar om Guds nåd. Nåden är en gåva, men Gud är inte bara den som ger, han är själv gåvan. Gud benådar oss med sig själv.  

Men om detta är vad nåd är, vad är det då nåden gör? Hur fungerar nåden? Jag kan i alla fall säga detta – nåden är inte en blommig rosett som du knyter runt ditt redan präktiga religiösa system. Det är inte grädden på moralmoset.

Nåden förändrar allting.

Nåden frälser och helgar. Åtminstone är det så det ska vara. Men det är ofta nåden är någonting vi ser tillbaka på och inte rör oss framåt genom. Det blir förvirring eftersom vi inte fattar nåden; alltså, vi får den men vi blir inte förvandlade genom den, för vi förstår den inte. För att röra oss framåt i nåden, måste vi ta död på fem missuppfattningar om nåden och förgöra tre fiender till nåden.  

Fem missuppfattningar om nåden

Nåden ger tillåtelse att synda. Om Gud förlåter synd av nåd, varför då kämpa för ett syndfritt liv? ”Jag är bra på att synda, Gud är bra på att förlåta; vi är ju som gjorda för varann!” Detta vanliga tänk förutsätter att det är Guds jobb att förlåta vår synd. Han är Gud – det är bara så han jobbar. Men det ögonblick vi tar oss friheter med nåden, är det inte längre nåd. Nåden ger inte tillåtelse att synda, den är kraften som ger seger över synden. Av nåd förlåter Gud synden och Förvandlar syndare till helgon. Helgelsen är inte en förutsättning för nåden; den är ett resultat av nåden.

Nåden fyller i luckorna. ”Gör bara ditt bästa, så fixar Gud resten.” Enligt denna uppfattning gör vi det mesta av tyngdlyftningen själva, och sedan hjälper Gud oss med de sista lyften när vi inte orkar mer. Vad snällt att Gud avslutar vad vi påbörjar. Problemet med ”nåden fyller i luckorna”-tänket är att det gravt underskattar syndens allvar. Bibeln säger inte att vi behöver hjälp att komma över mållinjen. Den säger att vi är andliga lik som måste få liv i oss. När man väl har lärt sig vad Bibeln lär om synden, att synden berör alla aspekter av vår varelse, så förstår man att nåden inte bara behövs för att putsa till ens moraliska bravader; nåden är början, mitten och slutet på det kristna livet. Ju ärligare du är om synden, desto mer kommer ditt hjärta att fröjdas i nåden.

Nåden är när Gud lättar på sin standard. De flesta tror att i Gamla testamentet var Gud besatt av helighet och hade en nästan orealistisk standard för sitt folk. ”Håll reglerna” var himlens motto. Men i Nya testamentet måste Gud ha vaknat upp på rätt sida av molnet och slutligen bestämt sig för att sänka sin standard och bara älska människor som de är. Rätt? Fel. Nåden är inte när Gud lättar på sin lag, utan när han sänder sin Son för att uppfylla den. Jesus levde ett fullkomligt liv, höll förbundet och uppfyllde lagen där Guds folk tidigare hade misslyckats. Genom evangeliets förnyande effekter och den helige Andes kraft kan den kristne leva ett liv av kärlek som börjar rätta sig efter Guds lags heliga standard.

Nåden är emot ansträngningar. Om ”allt handlar om nåd” så handlar det uppenbarligen inte om ansträngning. Så kan det tyckas, men som Dallas Willard en gång sagt: ”Nåden är inte emot ansträngningar, den är emot förtjänst.” Kristna bör alltså arbeta hårt, slita och ligga i – men inte för att få nåd utan för att vi fått nåd. På grund av evangeliet motiveras vi inte av skuld utan av tacksamhet. Och evangeliet är den största motiverande kraften i världen, som ger Kristi efterföljare skjuts framåt i att älska sin nästa, handla rätt och dela evangeliet. Fil 2:12–13 beskriver denna typ av ansträngning som drivs av nåden: “arbeta med fruktan och bävan på er frälsning […] Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske.”

Nåden är till för gudfruktiga människor. Även om man inte vill säga detta uttryckligen, är detta ändå vad många tror. Detta på grund av den enkla missuppfattningen att Gud älskar goda människor istället för att Guds kärlek gör människor goda. Men Bibeln är inte en berättelse där Gud letar efter goda människor, utan en där Gud frälser syndiga människor. Och detta bör komma som goda nyheter. Nåden är till för ogudaktiga människor, men den omvandlar dem till gudfruktiga människor. Vi måste förstå detta, för ett beslut för Kristus som inte har någon överlåtelse till Kristus handlar mer om flyktiga känslor än ett livslångt åtagande.

Tre fiender till nåden

Högmod. Varför skulle någon tacka nej till en fri gåva? Jo, om jag inte förtjänar den, kan jag inte få beröm för den. Därför är nåden ett så svårt begrepp för människor som drivs av tanken på att uppnå någonting. Men den största fienden till nåden är föreställningen att jag inte behöver den. Detta är uppenbart hos de som ser religion som en ”krycka” för svaga människor. Men nåden är inte en krycka för de svaga, den är en grund för de ärliga. Och om jag är ärlig med mig själv vet jag att jag behöver mycket mer än en krycka, jag behöver ett nytt hjärta. Nåden stöttar inte upp mig, den förvandlar mig inifrån och ut. Vi står emot nåden för att vi vill ha äran.

Rättighetskänsla. Rättighetskänslan är en process i tre steg: (1) ta emot en gåva med tacksamhet, (2) bli van vid en gåva av rutin och (3) kräv en gåva som rättighet. Detta är en blind fläck för många amerikanska kristna och den har farliga konsekvenser. Det ögonblick du tror att du förtjänar nåden förintar du dess kraft. Nåden gör människor tacksamma, men rättighetskänslan stryper nåden.

Självömkan. Om högmodet säger ”Jag behöver ingen nåd” och rättighetskänslan påstår ”Jag förtjänar nåd”, då är denna sista syn en självömklig klagan att ”Jag är inte god nog för nåden.” Denna känsla uttrycks ofta när man säger någonting i stil med: ”Jag vet att Gud kan förlåta mig, men jag kan bara inte förlåta mig själv.” Detta låter ju ödmjukt och självutplånande, men det är faktiskt rätt pretentiöst. Antingen (a) har du en högre moralisk standard än Gud eller (b) så tvivlar du på tillräckligheten i Kristi försoningsdöd. Gud är en större frälsare än du är en syndare. Lita på att hans nåd är nog.

Ett rike fullt med prostituerade

Okej, nu har vi tagit död på några myter och besegrat några fiender, men hur fungerar detta i praktiken? Låt oss ta exemplet med de prostituerade. I Matt 21:31 säger Jesus till de religiösa ledarna att ”horor ska gå in i Guds rike men inte ni.” Hur är detta möjligt? Hur kan en helig Gud ha ett rike fullt av oheliga prostituerade? Det finns två sätt: antingen har Gud överseende med synden eller så förvandlar Gud syndare.

Gud skulle kunna ha ett rike fullt med prostituerade bara genom att ändra på sin standard och tillåta prostitution. Detta skulle förstås innebära att Gud hade tyckt det var okej med sexuell synd, orättvisa, att de starka förtrycker de svaga, osv. Men evangeliets Gud är och förblir helig, så han avskaffar inte bara synden, han tar itu med den genom offer. Tanken på att släppa in alla i riket utan att förvandla dem må låta tilltalande till en början, men tänker man noga igenom detta visar det sig att denna typ av rike inte är himlen utan helvetet.

Gud kommer ha ett rike fullt av prostituerade, inte för att han har överseende med synden utan för att han förlåter och förvandlar syndare. Ja, Guds kärlek möter oss där vi är men den vägrar att låta oss förbli där. Detta är för att Guds nåd bär frukt i ens liv när det väl slagit rot i ens hjärta. Guds nåd handlar inte om att han sänker sin standard, det handlar om att han förvandlar sitt folk.

LOAD MORE
Loading