Målet med missionen och missionärernas arbete

Med detta blogginlägg hoppas jag svara på en enkel fråga: Vad gör missionärer?

Advertise on TGC

Frågan är enkel, men att komma fram till ett svar är inte lätt. På senare år har det pågått en hel del samtal i missionslitteratur om exakt vad vi menar, eller bör mena, med “mission”, “missionär”, eller den nyare termen “missionell”. Jag skrev en bok tillsammans med Greg Gilbert i ett försök att åtminstone lägga in ett bidrag. Frågorna är komplicerade, inte minst för att det inte längre är självklart vad vi menar med ord som mission eller missionär.

Även om kristna använder dessa ord hela tiden tror jag att vi skulle möta ganska olika åsikter om vi tvingades ge dem en noggrann definition. För en del betyder “mission” enbart evangelisation, medan en del ekumeniska organisationer vill få mission till att innefatta allt det goda en församling kan göra förutom att söka de förlorades omvändelse. Är det mission att bry sig om skapelsen? Hur är det med att lära människor läsa och skriva? Eller jordbruksutveckling? Eller medicinsk vård? Eller gräva brunnar? Eller att arbeta med föräldralösa barn? Hur är det om människor gör dessa saker i Jesu namn? Tänk om dessa aktiviteter är del av någonting större eller tjänar som medel för ett större mål? Att komma fram till en förståelse för vad “missionärsarbete” innebär är inte så lätt som det verkar.

Låt mig förtydliga. När jag ställer frågan “Vad gör missionärer?” tänker jag inte på vad de sysslar med till vardags. Jag ska inte försöka beskriva exakt alla detaljer i hur det ser ut och känns att vara missionär på fältet. Jag är ju inte den bästa personen att tala om just detta och det är inte heller sådant här vi finner i slutet på Apg 14.

Jag vill ta mig an frågan på en mer övergripande nivå. Jag vill att vi tänker teologiskt på missionsarbetets uppgifter, mål och syften, och genom detta titta på vilka ansvar missionärer har. Vad bör de män och kvinnor som just nu tjänar som missionärer ha som mål för sin verksamhet? Vad för sorts arbete bör församlingar förvänta sig, uppmuntra och be för hos sina missionärer? Vad bör missionskommittéer och missionsbudgetar ha i åtanke när man ska bestämma vilka missionsorganisationer och missionärer man ska stödja? Detta är viktiga och mycket praktiska frågor. Och de kan inte besvaras om vi inte först svarat på fråga nr. 1: Vad gör missionärer?

Början på en definition

Om vi ska svara på denna fråga måste vi först ha en allmän uppfattning om vad vi menar med ordet “missionär”. Vi kan förstås inte helt definiera ordet utan att bestämma vad dessa människor gör. Men vi bör åtminstone försöka närma oss en definition.

På den mest grundläggande nivån är en missionär någon som blivit utsänd. Detta är vad ordet “mission” innebär. Det kanske inte förekommer i Bibeln på just ditt språk, men det är fortfarande ett bibliskt ord. Eckhard Schnabel – som med två band på 1000 sidor om tidig kristen mission (Early Christian Mission) och ett verk på 500 sidor om missionären Paulus (Paul the Missionary) är en av världens ledande experter på mission i Nya testamentet lägger kraftigt fram denna poäng.

Argumentet att ordet mission inte förekommer i Nya testamentet är felaktigt. Det latinska ordet mittere motsvarar det grekiska verbet apostellein, som förekommer 136 gånger i Nya testamentet (97 gånger i evangelierna, användes både för Jesus som blivit “sänd” av Gud och för de Tolv som blivit “sända” av Jesus). (Paul the Missionary, 27-28)

Apostlarna, i ordets bredaste bemärkelse, var de som blivit utsända. Lingvistiskt sett är denna utsändhet också det första vi bör lägga märke till i förhållande till ordet missionär. Det är, trots allt, det första Jesus säger om sin mission – han var sänd för att predika ett glädjens budskap för de fattiga (Luk 4:18). Att vara “på mission” eller engagera sig i missionsarbete tyder på målmedvetenhet och rörelse (Paul the Missionary, 22, 27). Missionärer är de som blivit sända från en plats så att de kan gå någon annan stans.

Alla kristna – om vi ska vara lydiga missionsbefallningen – måste bli involverade i mission, men inte alla kristna är missionärer. Visst är det sant att vi alla bör vara beredda på att förklara det hopp vi äger, pryda evangeliet med våra goda gärningar, och göra vår del i att göra Kristus känd. Men vi bör reservera termen “missionär” för de som avsiktligen är utsända från den ena platsen till den andra. Det är viktigt att minnas att församlingen (ekklesia) per definition är gemenskapen av de som blivit församlade. Vår grundläggande identitet som troende är inte att vi blir utsända i världen med ett uppdrag, utan att vi blivit kallade från mörkret till hans underbara ljus (1 Petr 2:9). Som Schnabel säger om Apostlagärningarna: “[Lukas] karaktäriserar aldrig ‘församlingen’ som en institution som blivit ‘sänd’ för att utföra Guds vilja. Lukas skriver att en lokal församling ‘sänder’ ledande förkunnare och lärare som ‘missionärer’ till andra regioner (se Apg 13:1-4), men själva församlingen framställs inte som ‘sänd’” (Early Christian Mission, 1580). Missionärer är alltså dessa unika människor som är kallade av Gud och utsända av församlingen för att gå ut och sprida missionen där den ännu inte etablerats.

Argument för Apostlagärningarna

Vi är snart tillbaka vid Apg 14:19-28 där vi ska svara på frågan “Vad gör missionärer?” Men det finns ett ytterligare steg vi måste ta innan vi kan landa i denna text. Jag måste argumentera för att Apostlagärningarna är bästa boken att leta efter svaret på vår fråga i, och att slutet på Apostlagärningarna 14 speciellt är till särskild hjälp. Det vore inte rätt att svara på frågan om missionärer utifrån Apostlagärningarna och Apg 14 såvida det inte finns goda skäl att tro att denna bok och denna text avser att besvara den här sortens fråga.

Låt oss börja med boken. Apostlagärningarna är den inspirerade historien om församlingens uppdrag. Den är tänkt att ta vid där Lukas’ evangelium slutar – som handlar om Jesu befallning att “omvändelse och syndernas förlåtelse skulle förkunnas i hans namn för alla folk” och med löftet om att han kommer sända den helige Ande att beklä lärjungarna med kraft från höjden så att de kan bli hans vittnen (24:47-48). Samma sak åsyftas i Apg 1 när församlingen är samlad i Jerusalem och väntar på den utlovade helige Ande (Apg 1:4) Denna andra bok som Lukas skriver kommer nu alltså att beskriva vad de som blivit utsända i slutet av första boken sändes ut för att fullborda.

Missa inte detta viktiga i Apg 1:1: “I min förra skrift, käre Teofilus, skrev jag om allt som Jesus började göra och lära” (kursiv, grek. ἤρξατο … ποιεῖν τε καὶ διδάσκειν, övers. anm.) Med andra ord började Lukasevangeliet med början på Jesu gärning och nu förstår vi att Apostlagärningarna ska handla om allt som Jesus fortsätter att göra och lära. Vi får aldrig glömma att vi inte ersätter Jesus på jorden eller ens samarbetar med honom, så sett. Det är fortfarande hans verk och Jesus är fortfarande den som verkar. Vår roll är att bära vittnesbörd om Kristi person och gärning. Detta är själva poängen med Apostlagärningarna: att skildra apostlarna som Kristi vittnen i Jerusalem och i hela Judéen och Samarien, och till jordens yttersta gräns (1:8). Apg 1:8 ger oss innehållsförteckningen över Apostlagärningarnas 28 kapitel. Apostlarna ska förkunna Kristus genom alla dessa större geografiska områden, hela vägen till jordens yttersta gräns. Apostlagärningarna är – uttryckligen – en bok gjord för att visa evangeliemissionens framgång i världen. Vi har alltså alla skäl att tro att detta är den bok som kan hjälpa oss svara på frågan “vad gör missionärer?”

Och vi har goda skäl att tro att detta stycke i Apg 14 är en särskilt bra plats att börja på för att få ett svar på denna fråga. I början av Apg 13 avskiljer församlingen i Antiokia, efter den helige Andes ingivelse, Paulus och Barnabas “för den uppgift som jag har kallat dem till” (v. 2). Nästa vers säger: “Då fastade de och bad och lade händerna på dem och sände ut dem” (v. 3). Det här är inte första gången evangeliet ska förkunnas för icke-troende i Apostlagärningarna och det är inte ens den första evangelistiska gärningen som Paulus och Barnabas utförde. Men det är första gången vi ser en församling målmedvetet sända ut kristna arbetare med ett uppdrag till en annan plats. Paulus och Barnabas reser till Cypern, och sedan till Antiokia i Pisidien, och sedan till Ikonium, sedan till Lystra, sedan till Derbe, och därifrån tillbaka genom Lystra, Ikonium och Antiokia i Pisidien, sedan till Perge och tillbaka till Antiokia i Syrien. Här slutar Paulus’ första missionsresa. Så Apg 14:19-28 är inte bara en bra sammanfattning av Paulus’ missionsarbete, det är också just den information Paulus delade med församlingen i Antiokia när han återvände (v. 27). Dessa verser är som ett bildspel eller powerpointpresentation som Paulus och Barnabas delade med sin utsändande församling: “Såhär såg vi Gud verka. Det var hit vi gick och detta vi gjorde.” Om någon vers ska ge oss en kortfattad beskrivning av vad missionärer gör, är det verser som denna i slutet av missionsresan i Apg 14.

En trebent pall

Vi ser i dessa verser, och särskilt i verserna 21-24, missionsarbetets trebenta pall. Lukas ger oss den apostoliska modellen för missionärstjänst och denna modell har tre beståndsdelar:

• Nya konvertiter – “De predikade evangeliet i staden och vann många lärjungar.” (v. 21)
• Nya gemenskaper – “I varje församling insatte de äldste åt dem” (v. 23)
• Närda församlingar – “och styrkte lärjungarna och uppmanade dem att förbli i tron” (v. 22).

Visst kan kristna missionärer vara mer aktiva i en aspekt av detta arbete mer än en annan. Men allt missionsarbete måste ha dessa tre saker i åtanke. Om apostlarna ska vara våra förebilder för vad missionärer gör – och som de utsända som fått denna missionsbefallning direkt, finns all anledning att tro att de är det – då bör vi förvänta oss att våra missionärer ska ägna sig åt dessa aktiviteter och be för dem till detta ändamål. Målet med missionsarbetet är att vinna nya konvertiter, grunda dessa unga lärjungar i tron, och införliva dem i en lokal församling.

Schnabel beskriver missionärens uppdrag med en nästan identisk uppsättning punkter.

• “Missionärer förmedlar nyheterna om Jesus, Messias och Frälsaren, för människor som inte hört eller tagit emot dessa nyheter.”
• “Missionärer förmedlar en ny livsstil som ersätter, åtminstone delvis, de sociala normer och beteendemönster som råder i de samhällen som de nya troende konverterats i.”
• “Missionärer integrerar de nya troende i en ny gemenskap.” (Paul the Missionary, 28. Cf. Early Christian Mission, 11)

Evangelisation, lärjungaträning, församlingsplantering – detta är vad församlingen i Antiokia sände Paulus och Barnabas att göra, och dessa bör vara målsättningarna för allt missionsarbete. Missionärer kan vara mer inriktade på en av de tre, men alla tre bör finnas där i vår samlade missionsstrategi. Arbetet med lärjungaträning och församlingsplantering kan inte bli av om inte några icke-troende fått höra evangeliet och några av dem blivit omvända. Samtidigt kan vi inte lämna nyomvända i sticket när de väl kommit till Kristus. De måste bli befästa i tron och lära sig vad det innebär att vända sig från synden, köttet och djävulen och följa Jesus. Och om vårt arbete som missionärer fokuserar på evangelisation och lärjungaträning utan någon insikt om hur central den lokala församlingen är, är vi inte trogna det mönster vi ser i Apostlagärningarna, där omvändelse alltid innebär integrering. Missionsarbetet är en trebent pall: om vi saknar något av benen kommer verksamheten varken vara sund, stabil eller stark.

Visst, när man säger att alla missionärer bör hålla på med dessa tre komponenter, innebär det inte att strategin alltid är enkel och rättfram. Vi måste vara tålmodiga och flexibla när vi siktar på dessa mål. Det kan ta åratal att lära sig ett nytt språk och vinna förtroende hos det folk du försöker nå. Du kanske är en läkare, sjuksköterska, lärare, affärsmänniska eller jordbruksexpert till yrket. Men ditt större, långsiktiga mål är att vinna människor till Kristus, få dem rotade i tron och se till att den nya inhemska församlingen blir stadig och stabil. I dagens värld krävs det risker, kreativitet och tålamod att nå de minst nådda folken. Apostlagärningarna ger oss inte bara ett sätt att utföra missionsarbetet.

Men boken visar oss faktiskt vilket arbete missionärerna utför.

Å ena sidan måste vi undvika faran med att göra vår mission för liten. En del välmenande kristna beter sig som omvändelse är det enda som räknas. De lägger all sin möda på att komma till fältet så snabbt som möjligt, prata med så många människor som möjligt och sedan lämna så snart som möjligt. Mission blir synonymt med pionjärsevangelisation.

Å andra sidan måste vi undvika faran med att göra vår mission för bred. En del välmenande kristna beter sig som att allting räkas som mission. De lägger all sin möda på att utbilda, sänka arbetslösheten, borra brunnar, sätta upp vårdcentraler, grunda stora skolor och arbeta för bättre skördar. Allt detta är viktigt och kan fungera som underbara uttryck för den kristna kärleken, men det är inte detta vi ser Paulus och Barnabas bli utsända för att göra på sin mission i Apostlagärningarna.

Jag tvivlar inte på att Gud ger en del av oss gåvor och kallar oss till att ta hand om föräldralösa barn i andra länder, eller hjälpa folk utveckla bättre hygienvanor, eller hjälpa sjuka som inte har mycket tillgång till medicinsk vård. Vi bör hylla dessa kallelser. Punkt slut. Med vårt fulla stöd. Vi kan till och med ge pengar så att kristna kan gå och älska sina medmänniskor på dessa extravaganta sätt. Och samtidigt, utan att tala det minsta illa om detta goda arbete måste vi dra slutsatsen från Apostlagärningarna 14:19-28, och från hela Apostlagärningarna, att församlingens mission och våra utsända missionärers arbete är någonting ännu mer specifikt. De som kräver en ”revolution” i synen på mission ”bort från den traditionella missionärens fokus på att vinna människor till tro på Jesus Kristus, och istället vill koncentrera sig på en ’holistisk’ förståelse av Jesu anspråk” gör detta utan något starkt skriftstöd (se Early Christian Mission, 1580-81). Vi ser gång på gång i Paulus’ missionärsresor, och dessutom i hans brev, att den huvuduppgift han blivit kallad till är att verbalt proklamera Jesus Kristus som Frälsare och Herre (Rom 10:14-17; 15:18; 1 Kor 15:1-2, 11; Kol 1:28). Paulus ser sin identitet som apostel – som en utsänd – att främst vara detta: han har blivit avskild för Guds evangelium (Rom 1:1). Det är därför den enkla sammanfattningen av hans missionsarbete i Apg 14:27 är att Gud ”hade öppnat trons dörr för hedningarna.” Paulus’ mål som missionär var att både judar och hedningar skulle bli omvända, få förvandlade hjärtan och sinnen, och införlivas i en mogen, behörigt upprättad församling.

I boken Salvation to the Ends of the Earth: A Biblical Theology of Mission beskriver Andreas Köstenberger och Peter O’Brien hur det skulle se ut ”om apostlarnas mönster följdes av missionärer i vår samtid.” Dessa missionärers arbete skulle börja med att vinna konvertiter, men det skulle inte stanna där.

Att bilda mogna kristna församlingar av troende, ge teologiska och pastorala råd mot faror som uppstår inifrån och utanför församlingar, styrka troende, både som individer och som grupp, då de står inför lidande och förföljelse, så att de står fasta i Herren. Allt detta faller inom ramarna för vad det innebär att fullfölja den upphöjde Herren Jesu Kristi mission. (268)

Så vad gör missionärer? De predikar evangeliet för de som inte hört det. De lärjungatränar nya troende i kristet liv och lära. Och de grundar sunda församlingar av dessa lärjungar med sund undervisning och goda ledare.

Några slutsatser

Låt mig avsluta genom att föreslå några slutsatser av detta svar och sedan göra en sista observation utifrån texten.

Slutsats nr. 1: De som nu tjänar som missionärer bör fundera över om Paulus’ prioriteringar är deras prioriteringar. Jag försöker inte peka ut någon specifik missionär som kanske stöter på detta inlägg. Men som ett allmänt diagnostiskt verktyg är det till hjälp för missionärer att fundera över om deras målsättningar är lika Lukas’ sammanfattning av Paulus’ målsättningar i slutet av Apg 14.

För vissa kan detta bli en liten påminnelse och uppmuntran att hålla sig på rätt kurs och fortsätta utföra ett gott arbete. För andra missionärer kan detta innebära att på allvar omvärdera sina prioriteringar. Kanske de irrat bort från sitt kall, kanske tappat sina ursprungliga målsättningar ur sikte. Vi kan alla uppleva att vi glider och driver bort från vårt kall. Det händer i företag, församlingar, skolor och på missionsfältet. Du har en uppsättning planer och mål när du kommer dit, men efter några år har du irrat bort mot någonting helt annat.

Slutsats nr. 2: Vi bör med vår missionsbudget sikta på att stödja missionärer som har som målsättning det vi ser i Apg 14:21-23. Det finns absolut utrymme för kristna att stödja alla sorters välgörenhetsarbeten, utvecklingsprogram och initiativ utformade för att verka för människors välgång. Många av oss väljer att stödja dessa insatser personligen från våra egna fickor. Några av dem kan även finnas i församlingens budget som en typ av diakonal verksamhet riktad till de som är i vårt samhälle eller till de som är i nöd runt omkring i världen. Men när det gäller missionärsstöd i missionsbudgeten, bör vi förvänta oss att de siktar på, ber för och arbetar för samma saker som beskriver Paulus’ och Barnabas’ missionsuppdrag i verserna 21-23. De utsända apostlarnas arbete bör ha en stark likhet med våra utsända missionärers arbete.

Vi är begränsade, skapade varelser med begränsad tid, begränsade tillgångar och begränsade förmågor. Därför måste vår missionsstrategi ha prioriteringar. Detta betyder först och främst att vi måste stödja gudfruktiga män och kvinnor som är mogna i tron och likasinnade i sina teologiska övertygelser.

För det andra bör detta innebära att vi söker stödja de som arbetar inom dessa tre områden för missionen vi ser i Apostlagärningarna: evangelisation, lärjungaträning och församlingsplantering.

Och för det tredje, när de två första punkterna väl blivit fast grundade, tror jag att alla församlingar bör ha två frågor till i åtanke. Var finns det största behovet? Vad är våra största styrkor? Dessa två frågor kommer inte göra alla svåra beslut enkla, men de ger oss en utgångspunkt för att fatta svåra beslut.

Paulus’ mål var att nå så många människor som möjligt med evangeliet. Han gjorde ingen åtskillnad mellan män, kvinnor, slavar, fria, rika, fattiga, utbildade och outbildade, majoritet eller minoritet. Han ville att alla skulle höra om Kristus och var ivrig att gå dit där Kristus inte redan blivit nämnd (Rom 15:17-23). Med tanke på att nästan tre miljarder människor inte har någon tillgång till evangeliet och att det fortfarande finns 7000 onådda folkgrupper, bör vi känna en särskild nöd för att sända missionärer och stödja missionärer där Kristus är som minst känd.

Tillsammans med denna viktigaste prioritering tror jag även att det är vist att se på vad vi är bäst på. Vilka förmågor och intressen har vi i vår församling? Vad har vi för meritlista? Vilka platser har vi redan starka band till? Var har Gud öppnat en dörr? Dessa är den typ av följdfrågor vi gör rätt i att ställa, förutsatt att de grundläggande sakerna blivit fastställda.

Slutsats nr. 3: Du bör fundera över om Gud kallar dig till att engagera dig i detta arbete, om församlingen är villig att sända ut dig. Jag vet att detta inlägg lagt mycket tyngd på definition, precision och förklaring, men kanske du finner ditt hjärta explodera med glädje och uppsåt att arbeta för evangeliecentrerad, evangeliefylld, evangelieinriktad mission. Du kanske sitter framför datorn nu och tänker: ”Detta är precis vad jag vill göra med mitt liv. Jag vill en dag rapportera för denna församling att Gud genom mitt vittnesbörd öppnat trons dörr för folkslagen.” Det finns ett stort behov, och vi har ett stort evangelium. Kan det vara så att Gud kallar dig till att vara den som kopplar ihop de båda? Tala med dina äldste, din missionskommitté, din pastor och en mogen vän, om du tror att du skulle kunna vara en av dessa missionärer som vi har talat om.

Ett sista ord

Jag hade varit försumlig om jag inte riktade din uppmärksamhet till vers 22 som avslutning. Vi läser där att Paulus och Barnabas styrkte lärjungarna, uppmanade dem att fortsätta i tron och sa att de måste gå genom många lidanden för att komma in i Guds rike. En huvudaspekt i deras lärjungaskapsträning var att bereda folket för lidande. Och vem skulle vara bättre på att förbereda dem för kristen uthållighet än aposteln Paulus? Här är vi vid slutet av den allra första missionsresan, och vi har redan sett Paulus bli hotad, attackerad, stenad, utsläpad ur staden och lämnad att dö. Om kallelsen till att vara kristen är en kallelse till att ta upp ditt kors, hur mycket mer inte kallelsen att bli missionär?

På sätt och vis har vi det lättare idag än vad Paulus och Barnabas hade. Det är lättare att resa, kommunikation är lättare, den medicinska vården och hygienen är bättre. Men på andra sätt är en missionärs arbete desto svårare. De flesta av dagens missionärer har en långt större kulturell klyfta att komma över i arbetet än vad Paulus hade på sin tid. Paulus behövde inte lära sig ett nytt språk – han reste i Romarriket. Han tjänade bland de som delade samma utbildningssystem och politiska tradition, även om religionshistoriken ibland var väldigt annorlunda. Att skicka en amerikan till Indonesien, en korean till Östeuropa eller en brasilian till Västafrika innebär sannolikt större möda med kulturbarriärer än vad Paulus alls kunnat tänka sig.

Men det är förstås inte helt nödvändigt att jämföra missionsarbetet i det ena århundradet med det andra. Om vi troget förkunnar evangeliet för de som inte känner honom kommer detta medföra utmaningar. Löftet om lidanden står kvar, och möjligheten för ännu värre.

Vilket innebär att vi måste vara beredda på att lida om vi går och vara redo att stödja de som vi sänder. Missionärer är som vilka kristna som helst. De har äktenskap som behöver hjälp och barn som behöver hjälp och konflikter som behöver hjälp. De är inte superhjältar, utan tjänare – Guds tjänare, andra människors tjänare, och ordets tjänare.

Det är denna sista punkt som det ständigt behöver påminnas om i vår tid. Missionärer måste först och främst vara ordets människor. De måste känna det, tro det, sprida det och lära det. Det är därför de går och därför vi sänder. För hur skulle de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur skulle de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra, om ingen predikar? Och hur skulle några kunna predika, om de inte blev utsända? (Rom 10:14-15).

Översatt av evangeliecentrerat.se