Min pappa och jag står varandra mycket nära. Vi står faktiskt varandra så nära att jag arbetade och skötte all hans bokföring för året innan mina tvillingar föddes. Jag älskade att prata med honom nästan varje dag, särskilt då han nu bor så långt ifrån mig. Men vi stod varandra inte alltid såhär nära.
En gång var jag en förlorad dotter.
I nästan två år var jag på flykt från mina föräldrar, familjen och Herren. Jag gillade synden och att leva i synden. Att prata med pappa (och mamma) gjorde mig alltid överbevisad om min synd, och det ville jag inte bli. Om du kikar in i fönstret till mitt förflutna får du se att jag passar in perfekt på bilden av sonen i Luk 15:11-32. Jag var vild, impulsiv och stod emot auktoriteter på varje plan.
En snabb titt på familjerna i din församling skulle nog visa att många har eller har haft barn som på något vis irrat sig bort från den tro de uppfostrats med. Att vara förälder är ett hårt arbete utan någon garanterad vinst. Alla situationer är ju förstås unika, och har sina egna utmaningar, men en sak är säker—förlorade barn behöver känna sig älskade. Och detta såg mina föräldrar till.
Under de år som jag levde borta från dem höll de alltid uppe kontakten med mig. Våra interaktioner såg ju förstås annorlunda ut, men de såg till att utnyttja tillfällen där de kände att jag behövde förmanas, uppmuntras, eller bara få det bekräftat att jag var älskad av dem. Min mamma köpte julklappar och födelsedagspresenter varje år, fastän jag inte en enda gång försökte träffa dem på helgdagar eller släktträffar. Presenterna väntade på rätt tillfälle och avslöjade för mina bröder och till slut för mig, att jag aldrig en enda gång varit bortglömd — de kom ihåg och sörjde över mig. Jag har en låda full med brev från dem som tjänar som en smärtsam, men nödvändig, påminnelse om att, trots att min synd var (och är) bedrövlig, är den nåd jag har fått överdådig.
Kärlek till varje pris
Vi talar ofta om barndomsminnen. Min egen barndom var ganska bra. Vi var sex stycken i familjen och har en del underbara minnen tillsammans. Men minnet från den händelse i mitt liv, som skulle komma att prägla mig mer än alla andra, tänker jag sällan på längre.
Mina föräldrar bad för mig varje dag, under hela tiden då jag levde i uppror. Så när jag en kall decembermorgon talade om för dem att jag ville flytta hem och att jag var trött på mitt liv i synd, blev de överlyckliga. Det var denna återvändsgränd de bett för att jag skulle komma till. De började genast hjälpa mig förbereda för flytten. De bokade flyg för att ta mig hem, betalade en flyttbil och började hjälpa mig tänka igenom var jag skulle gå klart college.
Plötsligt fick jag körtelfeber.
Jag hade ingen försäkring och befann mig på akutmottagningen. Jag var för sjuk för att göra någonting, jag kunde bara med nöd och näppe försöka avsluta skolterminen. Inte en chans att jag skulle kunna packa grejerna och ta mig till flygplatsen i Dallas (tre timmar bort). Min pappa hade redan tänkt komma och hjälpa mig flytta hem genom att hämta min bil och köra den till Michigan. Men nu behövde jag honom. Jag hade ingen ork, inga riktiga vänner, och ingen förmåga att planera en flytt. Jag var hjälplös.
Min pappa flög till Dallas och lånade en väns bil för att köra ner till där jag bodde. Mindre än en timme från stan gick hans bil sönder. Men ingenting skulle stoppa min pappa från att komma till mig. Jag glömmer aldrig vad han sa till mig när han satt på stationen och väntade på bussen till San Marcos.
Jag ska ta mig fram till dig, Court. Om jag så måste promenera.
Räddningsuppdrag
När jag hämtade honom på busstationen omfamnade han mig med tårar i ansiktet. Detta var precis vad jag behövde. Mitt hjärta hade börjat mjukas upp i och med körtelfebern och detta fortsatte med kärleken och omsorgen från en pappa som inte höll mitt tidigare förakt för honom emot mig. Dessa gånger skällde han inte på mig för att jag hånat honom och min mamma alla dessa år. Han var på räddningsuppdrag. Jag behövde både fysisk och andlig hjälp, och han hade kommit för att ge den.
Min pappa bodde hos mig på mitt studentrum i en vecka, packade ihop alla mina kartonger, lärde känna mig igen… Och han visade mig vad det betyder att leva som Kristus. Hans goda exempel ödmjukade mig på så många plan. I två år hade jag föraktat hans och min mammas kärlek, omsorg och sällskap. Och här var han, och förlät allting och välkomnade mig tillbaka hem. Jag var helt golvad, och en aning skamsen. I mitt hjärta var jag redo att komma hem, men jag kunde inte skaka av mig denna gnagande skamkänsla som sa till mig att mina föräldrar förtjänade en bättre behandling. Jag fick konkret se hur jag verkligen inte kunde hjälpa mig själv, och jag satte mig själv i ännu mer skuld till deras osjälviska omsorg för mig.
Det finns så många fler pusselbitar i denna berättelse, som t.ex. det faktum att min pappa bodde med mig i studenthemmet i en vecka för att se till att jag åt och vilade. Eller att han gick med mig till matsalen varje dag för att iaktta hur jag lade upp mina portioner och skicka tillbaka mig för mer nyttig kost. Eller att mina föräldrar betalade alla mina sjukhuskostnader trots att det var jag som hade övergivit dem. Det är detta som gör allt så minnesvärt. De övergav mig inte. Aldrig.
Det är inte alltid man uppskattar och förstår sina föräldrar när man är yngre. Nu när jag är 31 år ser jag min pappa (och mamma) som instrument, använda av Gud för att jag skulle förstå evangeliet. Gud ger aldrig upp i jakten på oss. Inte mina föräldrar heller. De gav aldrig upp förrän jag var hemma i säkerhet. Dels jagade de efter mig genom bönen, då de bad Gud att öppna mina ögon så att jag kunde se min synd. Andra gånger jagade de efter mig genom brev, e-mail och enstaka telefonsamtal. Även om jag inte alltid såg detta som kärlek, var alla sätt att kontakta mig på spetsade med kärlek och omsorg för hur det skulle gå för mig i livet.
Genom Guds nåd blev dessa böner besvarade.
Djup, andlig nöd
Förlorade barn påverkar sina föräldrar känslomässigt. Ingen annan än Gud kan förstå denna smärta. Genom att förstå min synd mot mina jordiska föräldrar, lärde jag mig att förstå att min synd mot min himmelske Fader var långt mycket värre, och förtjänade ett desto strängare straff. Genom att bry sig om mina fysiska behov genom mina föräldrars kärlek, uppenbarade Gud min djupa, andliga nöd som endast kunde botas genom Kristus.
På detta sätt älskar en förälder ett förlorat barn. På samma sätt som Gud aldrig överger sina barn utan kärleksfullt sätter efter oss, till och med ända ner i vår synds djupa hålor, så är föräldrar en bild (till en mindre och mer operfekt grad) av Guds nåd som frikostigt delas ut genom dem.
Gud var så god att han återställde relationen mellan mig och familjen tusenfalt. Jag sörjer ju förstås över upprorstidens bortslösade år, men jag prisar Gud att han gav mig föräldrar som älskade mig tillräckligt mycket för att jaga mig ända till min egen botten och visa mig den ende som kunde rädda mig.
Is there enough evidence for us to believe the Gospels?
In an age of faith deconstruction and skepticism about the Bible’s authority, it’s common to hear claims that the Gospels are unreliable propaganda. And if the Gospels are shown to be historically unreliable, the whole foundation of Christianity begins to crumble.