×

Föräldraskapet: en glad omöjlighet

Klockan var elva på söndag kväll när jag körde ut från affärens parkering, utmattad och överväldigad. Efter att vi hade nattat våra fyra barn, senare än planerat, upptäckte Luella att vi inte hade någonting hemma för morgondagens lunchlådor. Jag blev allt annat än glad, och satte mig i bilen för att ge mig ut på en sen kvällsrunda för att handla mat. Jag väntade på att trafikljusen skulle slå om, så att jag kunde lämna parkeringen och köra hem, då det plötsligt slog mig. Det tycktes som om jag hade fått ett omöjligt jobb att utföra; jag hade blivit utsedd till att bli pappa till fyra barn.

Det är ödmjukande och lite pinsamt att erkänna, men jag satt i bilen och drömde om hur det skulle vara att vara singel. Nej, jag ville inte lämna Luella och barnen, men att vara förälder tycktes överväldigande just då. Det kändes som om jag inte hade någonting annat framför mig än tusentals syskonbråk, tusentals konflikter, tusentals påminnelser, tusentals varningar, tusentals tillrättavisningar, tusentals disciplineringsmoment, tusentals förklaringar, tusentals samtal om Jesu närvaro och nåd, tusentals gånger jag skulle hjälpa barnen titta i Guds Ords spegel för att se sig själva som de är, tusentals “förlåt” och tusentals “jag älskar dig”. Det tycktes omöjligt att vara trogen i denna uppgift och samtidigt ha tid och ork att göra någonting annat.

Nu ska jag skriva någonting här som kan verka kontraintuitivt och kvasi-irrationellt, men här kommer det: Denna stund i bilen var inte mörk och horribel. Nej, det var en dyrbar stund, av trofast nåd. Istället för att bli tyngre, lyftes bördan från mig. Menar jag att föräldraskapet plötsligt blev enklare och lättare? Inte alls! Men någonting fundamentalt ändrades denna kväll, och detta är jag evigt tacksam för.

Jag lärde mig två saker denna kväll som ändrade min upplevelse som förälder.

1. Jag insåg det faktum att jag inte hade någon som helst förmåga att ändra på mina barn.

Helt ovetandes hade jag på något sätt lagt denna börda på mina axlar. Jag hade kommit att tro att jag skulle kunna ändra mina barns hjärtan, och därmed deras beteenden, genom min logiks styrka, hotet om disciplinering, genom mitt ansiktsuttryck, eller det tonfall jag hade i rösten. Jag hade stigit upp varje morgon och försökt vara mina barns självutnämnde messias. Och ju mer jag försökte göra det jag inte hade någon makt att göra, desto mer blev jag arg och besviken, och det gjorde dem frustrerade och modfällda. Det var en enda röra. Jag var en pastor, ändå kunde jag inte se att jag i mitt sätt att vara förälder förnekade det evangelium som jag troget försökte predika, söndag efter söndag. I mitt eget hem handlade jag som om det inte fanns någon frälsningsplan, ingen Jesus Kristus, inget offer på korset, ingen tom grav, ingen levande och verksam helige Ande, så länge jag försökte skapa förändring och tillväxt hos mina barn. Denna kväll öppnade Gud mina ögon för det faktum att jag bad lagen att göra vad endast nåden kunde åstadkomma, och detta skulle aldrig fungera.

Jag började förstå att om allt barnen behövde var en uppsättning regler och en förälder att fungera som domare, jury och fångvaktare, så hade Jesus aldrig behövt komma. Det slog mig att de fundamentala förändringar som behövde äga rum djupast inne i mina barns tankar och önskningar, som skulle leda till förändringar i deras beteenden, endast skulle kunna äga rum genom Herren Jesu Kristi mäktiga, förlåtande och förvandlande nåd. Jag började inse att jag som förälder inte blivit kallad att vara den som åstadkommer denna förändring, utan att vara ett villigt redskap i händerna på en mäktig Gud som ensam har kraften och viljan att omintetgöra och bygga upp oss igen. Men det fanns en andra sak jag fick till mig denna kväll.

2. Jag insåg det faktum att för att kunna bli ett redskap för nåden, var jag i desperat behov av nåd själv.

I en stund där jag bekände och övergav mina vanföreställningar om att jag var autonom och tillräcklig i mig själv, insåg jag svagheten i min karaktär, vishet och styrka. Jag erkände inför Gud och mig själv att jag inte hade det inom mig som krävs för att göra den uppgift jag blivit kallad att utföra. Jag hade inte det oändliga tålamodet, den trofasta uthålligheten, den konstanta kärleken och den ständigt förberedda nåden som behövdes för att vara det instrument Gud utsett mig till att vara i mina barns liv. Och genom att erkänna detta insåg jag att jag var mycket mer lik mina barn än jag var olik dem. Precis som dem är jag naturligt oberoende och självtillräcklig. Precis som dem älskar jag inte alltid auktoritet, eller uppskattar vishet. Precis som dem vill jag ofta skriva mina egna regler och följa min egen plan. Precis som dem vill jag att livet är förutsägbart, bekvämt och lätt. Precis som dem hamnade jag gång på gång tillbaka i att leva som om allt handlade om mig.

Det slog mig, att om jag någonsin skulle bli ett redskap för den förvandlande nåden i mina barns liv, behövde jag dagligen bli räddad, inte från dem, utan från mig själv! Det är därför Jesus kom, så att jag skulle få allt jag behöver för att bli det som han utvalt mig till att bli och göra vad han har kallat mig till att göra. I hans liv, död och uppståndelse har jag redan fått allt jag behöver för att vara hans redskap i att rädda, förlåta och förvandla, genom hans nåd.

Denna kväll började jag finna glädje i alltings omöjlighet. Uppgiften är mycket större än vad vi som föräldrar klarar av, men vi är inte våra barns messias, och vi är inte lämnade till vår egen karaktärs, visdoms och styrkas resurser. Våra barn har en Messias. Han är med dem och verkar i och genom oss. Den vise himmelske Fadern utför sitt verk på alla inblandade, och han kallar varken oss eller dem till någon uppgift utan att också ge oss förmågan att klara av den.

LOAD MORE
Loading