×

Vår tids tolerans är i sig själv intolerant

Begreppet tolerans genomgår en förändring, och med de nya definitionerna har formen på toleransen själv förändrats. Även om ett par saker kan sägas till den nyare definitionens fördel, är den krassa verkligheten den att vår tids nya tolerans i sig själv är intolerant. Den är blind för sina egna tillkortakommanden eftersom den felaktigt anser sig ha det moraliska övertaget; den får inte ifrågasättas eftersom den blivit en del av Västvärldens plausibilitetsstruktur. Än värre är denna nya tolerans en samhällsfara och helt klart intellektuellt försvagande. Även det goda den vill uppnå kan uppnås bättre på andra sätt.

Låt oss börja med ordböcker. I Oxford English Dictionary, är den första betydelsen av verbet “to tolerate” (tolerera) “Att respektera (andras trosuppfattningar, seder, etc.) utan att nödvändigtvis hålla med eller sympatisera. 3. att stå ut med; tåla: han tolererar sin svåger. 4. inom medicin, att ha tolerans mot (ett visst läkemedel, etc.).” Även den datorbaserade ordboken Encarta listar “GODTA EXISTENSEN AV OLIKA ÅSIKTER att erkänna andras rätt att ha andra trosuppfattningar eller seder utan att försöka förtrycka dem.” Så långt är allt gott och väl: alla dessa definitioner är eniga. När vi går över till Encartas behandling av det motsvarande substantivet “tolerance” (tolerans) sker dock en liten förändring: “1. GODTAGANDE AV OLIKA ÅSIKTER att godta andra människors olika åsikter, t.ex. i religiösa eller politiska frågor, och opartiskhet gentemot de som har dessa olika åsikter.”

Detta skifte, från “godta existensen av andra åsikter” till “godtagande av andra åsikter”, från att erkänna andra människors rätt att ha andra åsikter eller seder till att godta andra människors olika åsikter, ser litet ut, men är i själva verket enormt. Att godta att en annan eller motsatt ståndpunkt existerar och har rätt att existera är en sak; att godta själva ståndpunkten betyder att man inte längre motsätter sig den. Den nya toleransen antyder att det faktiska godtagandet av någon annans ståndpunkt innebär att man tror att denna ståndpunkt är korrekt, eller åtminstone är lika korrekt som ens egen. Vi går från att tillåta yttrandet av motsatta åsikter till att godta alla åsikter; vi hoppar från att tillåta att man artikulerar trosuppfattningar och påståenden som vi inte håller med om, till att påstå att alla trosuppfattningar och påståenden är lika giltiga. På detta sätt glider vi från den gamla toleransen till den nya.

Vilken tolerans?

Problemet med vad “tolerans” innebär är faktiskt värre än vad dessa få kommentarer till uppslagsorden kan antyda. För som det används nu, finns båda betydelserna i allmänt bruk, och det är ofta oklart vad talaren eller skribenten menar. Till exempel: “Hon är en mycket tolerant människa”: betyder detta att hon glatt står ut med många åsikter hon inte håller med om, eller att hon tycker att alla åsikter är lika giltiga? En muslimsk präst säger: “Vi tolererar inte andra religioner”: betyder detta att muslimer, enligt denna präst, inte tycker att andra religioner bör få finnas till, eller att muslimer inte kan hålla med om att andra religioner är lika giltiga som islam? En kristen pastor tillkännager: “Kristna tolererar gärna andra religioner”: betyder detta, enligt pastorn, att kristna gärna insisterar på att andra religioner har lika mycket rätt att finnas till som kristendomen, eller att kristna gärna hävdar att alla religioner är lika giltiga? “Ni kristna är så intoleranta”, säger någon: betyder detta att kristna önskar utplåna alla åsikter som är emot deras egna eller att kristna hävdar att Jesus är den enda vägen till Gud? Det förra är klart osant, det senare är verkligen sant (åtminstone om kristna försöker vara bibeltrogna): Kristna tror faktiskt att Jesus är den enda vägen till Gud. Men gör detta dem intoleranta? Enligt den förra betydelsen av “intolerant”, inte alls; men faktum kvarstår, att all form av exklusiv sanning allmänt ses som ett tecken på grov intolerans. Men det senare är helt beroende av den andra betydelsen av “tolerans”.

Det kan vara nyttigt att ta in andra distinktioner. Gå tillbaka till påståendet “kristna tolererar gärna andra religioner.” Låt oss anta för ett ögonblick att man har den första betydelsen av “tolerera” i åtanke—d.v.s. kristna hävdar gärna att andra religioner har lika mycket rätt att finnas till som deras egen, men många av dessa kristna kan tycka att de andra religionerna är djupt felaktiga i vissa avseenden. Även denna mer klassiska förståelse av “tolerera” och “tolerans” ger utrymme för en viss vaghet. Tänker man sig laglig tolerans genom påståendet? I så fall ser man att kristna gärna kämpar för att alla religiösa minoriteter ska vara lika inför lagen. Utifrån ett kristet perspektiv är detta givetvis ett tillfälligt arrangemang som endast varar tills Kristus återvänder. Man kan säga att,  i denna fallna och trasiga världsordning, i denna tid av massiv avgudadyrkan, i denna tid av teologisk och religiös förvirring, har Gud ordnat saker och ting så att konflikter, avgudadyrkan, konfrontationer och vitt skilda tankesystem, även angående Gud själv, fortsätter finnas till. I den nya himlen och nya jorden kommer man inte att stå emot Guds vilja utan tillbe och glädjas i den.

Men för tillfället har kejsaren (läs: regeringen) ansvaret att upprätthålla social ordning i en kaotisk värld. Även om kejsaren förblir under Guds försyns envälde, finns det fortfarande en skillnad mellan Gud och kejsaren—och Jesus själv har sagt oss att ge åt kejsaren det som tillhör kejsaren och åt Gud det som tillhör Gud. Så blir det inte i den nya himlen och nya jorden. Så även denna lagliga tolerans, som kristna verkligen bör försvara, tillhör nutiden, den tid då Guds rike har fått sin gryning men ännu inte fullbordats, eller (för att tala som teologer) denna tid av initierad men ännu inte fullbordad eskatologi.

Vårda och utveckla

I rätt sammanhang kan givetvis meningen “kristna tolererar gärna andra religioner” antyda, inte laglig tolerans, utan social tolerans: d.v.s. att människor av olika religioner i ett mångkulturellt samhälle bör beblanda sig med varandra utan att se ner på varandra och vara nedlåtande, för att alla människor har ju blivit skapade i Guds avbild och alla kommer avlägga räkenskap inför honom på den yttersta dagen. Kristna, av alla människor, bör veta att de inte är ett dyft högre stående än andra. De talar om en stor Frälsare, men de ska inte se sig själva som ett stort folk. Så social tolerans bör uppmuntras.

Ännu en distinktion måste nämnas i korthet. Någon kan hävda att Bibelns Gud inte håller upp tolerans som någon dygd, ens enligt det nya förbundets principer: om män och kvinnor inte ångrar sig och genom omvändelse kommer under Kristi herravälde, ska de gå under. Bibelns Gud håller verkligen inte upp tolerans, i ordets andra betydelse, som en dygd. Men visst är väl Guds tålamod och fördragsamhet i att dröja med Kristi ankomst en form av tolerans, som har avsikt att leda människor till omvändelse (Rom 2:4)?

Därav distinktionen: dåliga idéer och dåliga handlingar tolereras (enligt första betydelsen) motvilligt och med tydliga formuleringar om vad som gör dem dåliga, medan de människor som har dessa dåliga idéer eller utför dessa dåliga handlingar tolereras (igen, enligt första betydelsen) utan någon form av motvilja, men i hopp om att de ska komma till omvändelse och tro. Tolerans gentemot människor, på detta sätt, är verkligen en stor dygd att vårda och utveckla.

— D. A. Carson. The Intolerance of Tolerance. © Grand Rapids: Wm. B. Eerdmans Publishing Co.  2012. Pages 2-6.

Is there enough evidence for us to believe the Gospels?

In an age of faith deconstruction and skepticism about the Bible’s authority, it’s common to hear claims that the Gospels are unreliable propaganda. And if the Gospels are shown to be historically unreliable, the whole foundation of Christianity begins to crumble.
But the Gospels are historically reliable. And the evidence for this is vast.
To learn about the evidence for the historical reliability of the four Gospels, click below to access a FREE eBook of Can We Trust the Gospels? written by New Testament scholar Peter J. Williams.
LOAD MORE
Loading