Vad Nepal verkligen behöver

När jag först fick höra nyheten om jordbävningen, som mätte 7.8 på richterskalan och skakade Nepal på morgonen den 25 april, ville jag bara kliva på ett plan och åka dit och tjäna en lokal församling jag lärt känna och älska. Jag känner en nöd för mina bröder, systrar och vänner i Nepal som genomgår så mycket smärta och sorg.

Som ordförande för en ideell organisation som har arbetat i Nepal de senaste åren har jag fått frågan av många: ”Vad kan vi göra för att hjälpa till?” Detta har varit en svår fråga att svara på.

Advertise on TGC

Våra samarbetspartners och missionärer på plats vädjar om hjälp. Lyckligtvis finns det bra organisationer som kommer med välbehövda förnödenheter till katastrofområdena. Så ge och be gärna, och om du är en erfaren hjälparbetare kanske du kan resa dit och tjäna direkt.

Men vi borde även se bortom det enkla svaret att ge ekonomiskt stöd till hjälporganisationer på plats och bara möta de omedelbara behoven. I klarspråk: Nepal behöver hjälp. Men finns det inte något sätt vi kan be, ge och arbeta för att göra mer än att hjälpa människor i nöd? Kan vi inte också investera i och förstärka församlingen på plats i Nepal att möta dessa fysiska behov som finns i deras egna samhällen samtidigt som de tjänar som utposter för det eviga hopp som endast kommer genom tro på Jesus?

Bara början

I boken When Helping Hurts identifierar Steve Corbett och Brian Fikkert tre huvudsakliga tillvägagångssätt när vi ska möta andra i deras nöd: humanitärt bistånd, rehabilitering och utveckling.

Humanitärt bistånd definieras i deras bok med ”den brådskande och temporära tillförseln av temporär hjälp för att förminska omedelbart lidande”. I skrivande stund stiger dödssiffran till att bli femsiffrig och tiotusentals behöver medicinsk vård. Matförråden är knappa och för vissa är biståndsorganisationer som Baptist Global Response och Samaritan’s Purse deras enda hopp. Nepal kan just nu inte möta denna katastrof på egen hand och behöver bistånd. Men vad händer när väl matkällorna är stabiliserade, rent vatten tillgängligt, de levande räddade och de döda upphittade?

Det är här som församlingar och biståndsorganisationer behöver vara visa. Precis lika viktigt som det är att använda sig av rätt typ av insats, är det att också, vid lämpligt tillfälle, föra dem vidare till rehabilitering och utveckling.

Tim Brister, vd för Haiti Collective har stött på denna utmaning förut. Brister anmärkte efter jordbävningen som orsakade förödelse på Haiti 2010: ”Det kom även än människoskapad katastrof efter jordbävningens katastrof, och det var på grund av vad internationella organisationer och regeringens bistånd gjorde.” The Haiti Collective är inte en biståndsorganisation. Dess uppgift är att varaktigt förvandla individer och samhällen genom evangeliets livsförvandlande kraft. Brister kommenterade att än idag, nästan fem år efter jordbävningen, bygger de flesta kristna organisationer sin filosofi på biståndsparadigmet, som aldrig är till någon hjälp långsiktigt, men de gör så eftersom det är effektivt.”

Nepal är, likt Haiti, ett fattigt land. Det vore lätt att bara fortsätta skicka bistånd de kommande 50-100 åren. Men det skulle sannolikt enbart göra mer skada än hjälp. Som medlemmar i den globala församlingen behöver vi ge av vad Gud har gett oss – men när och hur dessa pengar ges är minst lika viktigt. Vid någon punkt måste biståndet upphöra och rehabilitering och utveckling börja.

Se bortom det ögonblickliga – till missionen!

När sensationsnyheterna från Nepal avtar kommer nyhetsbyråer börja tala om nästa katastrof, politiska skandal eller kändisbröllop. De flesta amerikaner kommer tappa intresset och gå vidare till nästa stora grej. Församlingen borde inte göra likadant. Vår mission är ju att gå ut i världen och göra lärjungar till Kristus, och vi måste se bortom det ögonblickliga. Missionen måste fortfarande vara först och främst i våra sinnen och göra oss engagerade.

Många som tagit en omväg bara för att dela behovet om bistånd till Nepal kommer om ett par veckor finna något annat kortsiktigt projekt att ta sig an. Och på sätt och vis måste det vara så, ty behoven på vår jord är många. Men vi behöver en långsiktig syn på missionen också. Vår stora utmaning är att möta de kortsiktiga behoven som finns i Nepal med församlingens långsiktiga mission i åtanke, nämligen att se de 260 onådda folkgrupperna som finns i Nepal omvända sig och tro på Herren Jesus Kristus och bli frälsta.

Engagemang för Nepals allra största behov

Nepals största behov är inte bistånd i form av mat, härbärge och vatten. Dess största behov är en församling som fått kraften att troget göra det verk som Jesus kallat oss till. Församlingen behöver biblar, lärjunga- och ledarskapsträning och sunda teologiska resurser på sina egna språk. Den behöver stärkas så att den kan öka antalet ledare att öka antalet sunda församlingar.

I takt med att Nepals kristna befolkningstal växer så det knakar, så växer även behovet av gudfruktiga ledare som kan lärjungaträna växande och gudfruktiga män och kvinnor i sunda församlingar. Vem kan bäst erbjuda en mugg med vatten eller ett kärleksfullt famntag mitt i katastrofens epicentrum, annan än en granne? Församlingen i Nepal är det bästa vittnesbördet för det hopp vi har i Kristus för Nepals befolkning.

För all del, låt oss ge generöst av de tillgångar som Gud välsignat oss med. Men låt oss även se bortom den kortsiktiga biståndsplanen till den långsiktiga stora missionsbefallningen. Sök bygga samarbeten med organisationer på plats som är överlåtna åt att utrusta nepaleser för att nå nepaleser.

Församlingen i världen behöver investera i församlingen i Nepal. Vi måste inte bara möta de fysiska behoven utan också heja på och stödja Kristi verk i att bygga sin församling och föra bistånd till den djupare, andliga trasigheten hos Nepals folk. Vi kan hjälpa till att öka antalet ledare att öka antalet sunda församlingar. Det borde vara, i församlingens ögon, vad Nepal behöver som allra mest.