Saliga visshet. Varningens ord

Hebreerbrevet avskräcker de mest begåvade predikanter och forskare. Till att börja med vet vi inte vem författaren är. Han citerar Gamla Testamentet utförligt och ofta, men hans sätt att tolka texten är inte alltid helt glasklart för läsaren. Hans argument om änglar, Mose och templet kräver mer än bara en ytlig förståelse av den hebreiska Bibeln.

Och sedan har vi vad vi kan kalla “varningsavsnitten” (2:1-4; 3:7-4:13; 5:11-6:12; 10:19-39; 12:14-29). Vid en första anblick kan det vara svårt att förstå hur viktig prästen Melkisedek är, men många kristna känner ändå på sig hur viktiga dessa varningar är i praktiken. Kan jag förlora min tro? Tänk om jag tvivlar? Tänk om jag inte lyckas övervinna synden?

Advertise on TGC

För att besvara dessa, och andra, frågor, vände jag mig till den hyllade forskaren Peter O'Brien, professor emeritus vid Moore College i Sydney, Australien. Många som har studerat Efesierbrevet, Kolosserbrevet, Filemon och Filipperbrevet har dragit nytta av hans rika, insiktsfulla och bibeltrogna kommentarer. Han har också skrivit en kommentar till Hebreerbrevet som varit till stor hjälp för många. Här hjälper han oss utifrån detta studiumatt förstå de kända varningsavsnitten i deras omedelbara och kanoniska sammanhang.

En del reformerta lärare—som tror på de heligas uthållighet—finner det svårt att undervisa utifrån de fem varningsavsnitten i Hebreerbrevet. Hur förenar vi vår teologi med vad som för många verkar vara den uppenbara betydelsen av dessa passager, nämligen att troende kan förlora tron?

Varningarna i Hebreerbrevet har utmanat troende i hela den kristna historien, och när man har tillämpat dem fel har de orsakat  pastorala problem för kristna oavsett tradition, och då även för reformerta.

Dessa varningar har bekymrat uppriktiga kristna genom att väcka tvivel kring deras frälsningsvisshet, en visshet som bekräftas så tydligt exempelvis Romarbrevet 5:1-11 och Romarbrevet 8:18-39, och i Jesu löften till sina lärjungar i Johannes 6:39-40, 44 och Johannes 10:25-30.

Även inuti själva Hebreerbrevet finner vi ord fyllda av kraft till uppmuntran och förvissning, som visar att Gud är trofast och uppfyller sina löften till sitt folk (Hebr 2:10; 6:10-20), och därför—på grund av slutgiltigheten i Kristi offer (Hebr 9:11-28; 10:14-18), och hans bestående ämbete som överstepräst—är Jesus mäktig att rädda sitt folk fullständigt och för evigt, eftersom han alltid lever för att vädja för dem (7:25; jfr. 9:24).

Ger Hebreerbrevet några lösningar gällande våra teologiska och pastorala svårigheter?

En nyckel för att lösa spänningen mellan å ena sidan de stränga varningarna och å andra sidan löftena och uppmuntringarna, ligger först i att seden åtskillnad som Hebreerbrevet gör mellan “en sorts tillfällig tro, en form av omvändelse som, likt sådden som föll på stenig mark [i liknelsen om jordmånerna Markus 4], har alla tecken på liv, men inte är håller ut.” [1] En sådan tro är oäkta, medan sann tro är knuten till uthållighet.

Villkorsbisatserna i Hebreerbrevet 3:6 och 14 passar in i kategorin för bevis-slutledning, där “observationen av bevis leder observatören att komma fram till en viss logisk slutsats.” [2]

Hans [Guds] hus är vi, när vi håller fast vid vår frimodighet och vårt hopp som vi berömmer oss av (Hebr 3:6, Svenska Folkbibeln – SFB))

Ty vi är Kristi vänner, om vi ända till slutet stadigt håller fast vid vår första tillförsikt. (Hebr 3:14, SFB)

Följaktligen menar författaren att när åhörarna fortsätter i tron ända till slutet, är detta ett bevis för att de är medlemmar i Guds hushåll, inte att de kommer att bli detta i framtiden (v. 6). Och om de håller fast vid sin tillförsikt avslöjar detta hur det verkligen är: Att de redan har del i Kristus, inte bara att de kommer få del i honom på den yttersta dagen (v. 14).

Åhörarnas uthållighet är beviset på vad som skett i det förflutna och är en väsentlig beståndsdel i vad det innebär att vara kristen, en som har del i Kristus. Så Hebreerbrevet “så gott som definierar sanna troende som de som ända till slutet stadigt håller fast vid sin första tillförsikt.” [3]

Denna åtskillnad mellan äkta och oäkta tro är klart tydlig på andra ställen i Hebreerbrevet. Detta visar att författarens “förmaningar” (Hebr 13:22) riktar sig till en blandad läsekrets: det finns två sorters jordmåner som skiljer sig dramatiskt i hur de gensvarar på Guds ständiga skurar av välsignelse (Hebr 6:7-8), två sorters hjärtan (Hebr 3:12; Hebr 10:22), och en åtskillnad mellan “vi” som “tror och blir räddade,” och “den” som hör till “dem som drar sig undan och går förlorade” (Hebr 10:38-39). Författaren bryr sig också om några särskilda individer i gemenskapen som på ett  särskilt sätt kan vara i fara för att avfalla (“så att ingen av er,” “en del”: Hebr 3:12, 13; Hebr 4:1, 11; Hebr 6:11-12; Hebr 10:24, 25, 28; Hebr 12:15-16).

Det är inte bara Hebreerbrevet som beskriver sanna troende som de som ända till slutet stadigt håller fast vid sin första tillförsikt. I andra nytestamentliga dokument finns varningar för eller beskrivningar av en tro som inte är äkta (Matt 7:21-23; Joh 2:23-25; Kol 1:22-23; 1 Joh 2:19; jfr. 2 Petr 1:10-11). Vår Herres liknelse om såningsmannen (eller jordmånerna) gör en liknande poäng (Mark 4:1-29 med parallellställen). Då sådden som hamnat på stenig mark eller bland törnena till en början börjar växa, verkar det lovande för alla som ser på—utom för Gud. Men den bär ingen frukt. Den ser ut att leva men består inte. Detta andliga liv visar sig kortvarigt (Carson 2000, sid 266).

Så hur riktar sig Hebreerbrevet till läsarna med sina varningar och uppmuntringar?

Med tanke på att Hebreerbrevet gör åtskillnad mellan äkta och oäkta tro, och att den definierar äkta troende som de som håller fast vid sin bekännelse till Jesus Kristus ända till slutet, tänker vi att bilderna som beskriver läsekretsen i varningarna pekar på ett första verk av nåd i församlingsmedlemmarnas liv.

Författaren visste att läsekretsen hade fått höra förkunnelse av evangeliet och att Gud gjort ett mäktigt verk i församlingen (Hebr 2:1-4). Det är uppenbart att några verkligen blivit omvända och på ett äkta sätt tillägnat sig Kristi frälsande verk. Hur många och vilka alla var, vet inte författaren exakt. Men han riktar sig till hela församlingen utfrån vad han har observerat, och uppmanar dem enträget att stadigt hålla fast vid sin bekännelse till Kristus, det kristna hoppet, utan att vackla och sin tillförsikt till Gud (Hebr 3:6, 14; Hebr 4:14; Hebr 6:18; Hebr 10:23).

Anmärkningsvärt nog använder författaren tredje person plural, istället för andra person, när han talar om de som avfaller—till exempel “de som en gång tagit emot ljuset […] men sedan avfallit,” (Hebr 6:4-6 SFB)—och identifierar dem inte explicit med sina åhörare. Även om några uppenbarligen är i stor fara påstår han inte att de har avfallit. Varningarna, liksom löftena från Gud, är avsedda för att hindra detta från att ske.

Beskrivningen av läsekretsen i vv. 4-5 (“de som en gång tagit emot ljuset och smakat den himmelska gåvan, fått del av den helige Ande och smakat det goda Gudsordet och den kommande världens krafter” [SFB]) tyder på en första erfarenhet av evangeliet. I Hebreerbrevet 6:7-8, finns en levande jordbrukssymbolik som ingår i varningen från vv. 4-6, och som förtydligar deras innebörd. Denna jordbrukssymbolik står mellan varningen och uttalandet om att de är övertygade om det bästa i vv. 9-12. Denna målar upp en bild av två olika sätt att gensvara på varningen, inte bara ett, och fyller på så sätt ut och fullbordar bilden genom att inkludera både de som inte faller av och de som verkligen avfaller.

Regnets påverkan på båda åkrarna skiljer sig dramatiskt åt: i den enas fall blir förekomsten av fruktsamma grödor vid den yttersta tidens skörd beviset på de som haft en äkta frälsningsupplevelse (vv. 7. 9). Men jorden som blivit väl vattnad och vårdad, och bara bär “törnen och tistlar” visar att den är värdelös, och inte består provet vid den yttersta domen (vv. 6, 8). Dessas tro var bara kortvarig (jfr. Hebr 10:38-39; Hebr 12:25). De var aldrig sanna troende, oavsett vilka tecken på liv de hade uppvisat till en början.

Vilken sorts synd är det som hotar gemenskapen?

Från ett historiskt perspektiv har denna synd någonting att göra med att återgå till judendomen. Åhörarna är uppenbarligen i fara att åter förlita sig på det gamla förbundets rituella strukturer inom judendomen.

Även om varningspassagerna i Hebreerbrevet beskriver synden som hotar gemenskapen på flera olika sätt, eftersom det finns flera sidor av den, handlar det i grund och botten om ett avfall utan återvändo från den levande Guden. Det handlar om att fullständigt förkasta en hel ställning och ståndpunkt som man en gång bekänt sig till.

Denna synd är trinitarisk i sin omfattning, eftersom den innebär att man ihållande och på ett klandervärt sätt vägrar att lyda den levande Gudens röst, när han talar genom sin Son och varnar från himlen (Hebr 1:1-4; Hebr 12:25). Den behandlar Jesus med fullständigt förakt genom att korsfästa honom på nytt och öppet håna honom (Hebr 6:6), och förkastar hans nya förbundsoffer genom vilket försoningsverket fullbordades (Hebr 10:29). Den förolämpar högmodigt Guds nådefulla Ande, genom vilken Kristus offrade sig själv till Gud, och som tillämpar den definitiva förlåtelsen för synder på de troende (Hebr 10:29). Det faktum att detta görs med vett och vilja, envist och beslutsamt, trots kunskap om sanningen, utesluter möjligheten att det är på grund av okunskap (Hebr 10:26).

Till skillnad från andra synder, överträdelser och svagheter i de troendes liv, som Hebreerbrevet talar om, som så underbart blivit försonade genom Jesu nya förbundsoffer och översteprästerliga ämbete, finns det ingen gottgörelse för när man syndar genom att avfalla. För de som fullständigt förkastar Guds nådefulla plan att rädda människor och föra dem till ära “finns det inte längre något offer för synder.” (Hebr 10:26).

I ljuset av allt detta, måste man tydligt förstå vad som är unikt med avfallets synd och inte förväxla den med andra synder och svagheter som kristna kan ha, som man ofta gjort genom kyrkohistorien. Eftersom denna förbrytelse innebär att man fullständigt tar avstånd från allt som är utmärkande kristet och som man tidigare bekänt sig till, är det inte en synd som en utomstående begår, eller som någon som är i ytterkanten av församlingslivet begår.

De som är ängsliga och undrar om de begått denna synd, och är oroade för att Gud inte kommer ta emot dem i gemenskap med hans Son för att de tror att deras synd är för stor, möter i Hebreerbrevet en enträgen vädjan om att med frimodighet komma till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i deras tid av nöd (Hebr 2:18; Hebr 4:14-16).

Kontrasten är stor till avfällingarna, som trotsigt och med vilje förkastar Guds Son och hans frälsning och som varken visar någon ängslan eller oro, eftersom de känner att de gör rätt genom sitt orubbliga och fasta beslut.

Med tanke på hur Hebreerbrevet skiljer mellan tro som är äkta (som håller ut till slutet) och tro som inte är äkta (som inledningsvis visar några tecken på liv men inte består) är personen som avfaller inte en sann kristen—och var det aldrig heller, oavsett hur deras första gensvar till evangeliet var. Och eftersom äkta tro är knuten till uthållighet som består till slutet, är det den troende, som håller ut i det lopp de har framför sig, med blicken fäst på Jesus (Hebr 12:1, 2), som visar att han eller hon är en medlem i Guds familj och redan har fått del i Kristus.

Vad är avfallets följder?

Följderna av den fara som hotade gemenskapen, som Hebreerbrevet är skrivet till, har redan tidigt i kyrkan tolkats på olika sätt—beroende på vilken sorts synd man tror beskrivs. De som säger att denna överträdelse inte handlar om avfall, utan antagligen någon sorts andlig försoffning som uppstått i församlingen, tolkar det som att följderna är antingen någon sorts tuktan som innebär fysisk död eller att man går miste om belöningar.

Men dessa förslag gör inte rättvisa åt det starka språkbruket i Hebreerbrevet 6:6 eller Hebreerbrevet 10:26-31. Om man undersöker de fem varningspassagerna tillsammans ser man att konsekvenserna är att få “sitt rättvisa straff” (2:2) eller att inte “kunna fly undan” (v. 3), att gå förlorad, att gå miste om Guds utlovade vila, att tragiskt förlora sitt arv (Hebr 4:1, 11), omöjligheten att återföras till omvändelse (Hebr 6:4, 6), vilket också beskrivs som att avfällingen är som en åker som är “värdelös, under förbannelse och bestämd att brännas av” (v. 8).

Detta straff är inte någon sorts rehabiliterande eller disciplinär process utan den kopplas till strängheten i den eskatologiska dom som kommer att uppsluka Guds motståndare. Den fjärde varningen beskriver avfallets oåterkalleliga följder genom hur strängt det är (det är “fruktansvärt” och “en förtärande eld”) och dess slutgiltighet (det är “oundvikligt” och “eskatologiskt”). Avfällingar stämplas som Guds fiender (v. 27) som förtjänar “mycket strängare straff” (v. 29) än vad Mose lag föreskrev för de som förkastade det gamla förbundet, det vill säga det är ett straff mycket strängare än bara fysisk död. De som drar sig undan går förlorade, vilket i detta sammanhang med den yttersta domen betecknar evigt fördärv.

Hebreerbrevets författare har inte påstått att hans lyssnare har avfallit, även om han är märkbart orolig för att några är i uppenbarr fara för att falla ner i detta bråddjup. Han har varnat hela församlingen för avfallets oåterkalleliga följder. Hans varningar, tillsammans med andra delar i hans förmaningstal, och hans läromässiga utläggningar som ger förutsättningar för förmaningarna, är avsedda att förhindra dessa förödande konsekvenser från att ske.

I ljuset av dessa varningar, vad förmanar Hebreerbrevet dem att göra?

Åhörarna uppmanas att “hålla fast” vid sin bekännelse till Kristus (Hebr 4:14; Hebr 10:23), och gensvara till Gud och hans löften i utthållig tro (Hebr 6:12, 15) och inte i otro och avfall som leder till fördärv. De får höra att de behöver uthållighet (Hebr 10:36), och alltså måste de löpa med uthållighet i det lopp som de har framför sig, och ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen när han fullbordade Guds vilja (Hebr 12:1-2).

Vilken visshet kan troende ha om sin eviga frälsning?

De uppmuntrande orden till församlingsmedlemmarna att hålla fast vid sin bekännelse av tro på Kristus och att tålmodigt uthärda alla prövningar de kan hamna i, är tryggt grundade på Guds trofasthet att uppfylla sina fantastiska löften (jfr. Hebr 6:12-20). Hans avsikt är att föra sina barn till härlighet och därför har han gjort Jesus, deras frälsnings upphovsman, fullkomlig genom lidande (Hebr 2:10). Även om förmaningarna till dem att hålla ut mitt ibland prövningar, förföljelser, offentliga övergrepp från motståndare, besvikelser och tendensen till att tappa modet (Hebr 12:5) kan verka förunderliga, till och med överväldigande, är de inte lämnade i sticket.

Kristi fullkomliga uppoffring av sig själv, en gång för alla, är fullständigt acceptabel och verksam; han har lyst upp vägen som leder in i himlen för sitt folk, och vunnit en evig återlösning för dem. Som Sonen som lever för evigt upphör hans prästtjänst för sitt folks vägnar aldrig någonsin; han kan “också nu och för all framtid rädda dem som nalkas Gud genom honom, eftersom han alltid lever och kan vädja för dem.” (Hebr 7:25, Bibel 2000)

I slutändan hänger inte den troendes säkerhet på den troende, utan på den levande Guden. Hans sista löfte i brevet, att “Jag skall aldrig lämna dig eller överge dig” är verkligen en underbar försäkran. Så därför “kan vi frimodigt säga: 'Herren är min hjälpare, jag skall inte frukta. Vad kan en människa göra mig?'” (Hebr 13:5, 6 SFB)

Vilka förslag har du på vad vi mer kan läsa för att lära oss mer om Hebreerbrevets varningsavsnitt och deras tolkning?

D. A. Carson, “Reflections on Assurance” i Still Sovereign: Contemporary Perspectives on Election, Foreknowledge, and Grace, Thomas R. Schreiner och Bruce A. Ware (red.) (Grand Rapids: Baker, 2000), 247-276.

Herbert W. Bateman (red.) Four Views on the Warning Passages in Hebrews (Grand Rapids: Kregel, 2007) särskilt delen av Buist M. Fanning, “A Classical Reformed View” (172-219).

Och en mer teknisk genomgång: C. Adrian Thomas, A Case for Mixed-Audience with Reference to the Warning Passages in the Book of Hebrews (New York: Lang, 2008).

[1] D. A. Carson, “Reflections on Assurance,” i Still Sovereign: Contemporary Perspectives on Election, Foreknowledge, and Grace, Thomas R. Schreiner och Bruce A. Ware (red.) (Grand Rapids: Baker, 2000), 247-276, särsk. 267.

[2] C. Adrian Thomas, A Case for Mixed-Audience with Reference to the Warning Passages in the Book of Hebrews (New York: Lang, 2008), 184-185. Jfr. Carson, “Reflections,” 264, 267; och Buist M. Fanning, “A Classical Reformed View,” i Four Views on the Warning Passages in Hebrews, H. W. Bateman (red.) (Grand Rapids: Kregel, 2007), 172-219. Majoritetssynen, däremot, uppfattar villkorsbisatserna som att de handlar om orsak och verkan.

[3] Carson, 'Reflections', 267.

Översatt av evangeliecentrerat.se