Jesus ropade: “Min Gud, Min Gud, varför har Du övergivit Mig?”
Matteus 27:46
“Lämna ingen kvar.” Detta är en del av det löfte som män och kvinnor i det militära avlägger till varandra och sitt land. Detta löfte driver sedan helt vanliga män och kvinnor att göra sitt yttersta för i lojalitet mot sina kamrater. I södra Afghanistan visade Storbritanniens marinkår upp sitt hjältemod den 15:e januari 2007 då de gick till det yttersta för att rädda en av sina egna.
Efter att 200 soldater angripit ett talibanfäste och sedan lämnat området upptäckte de att en av deras mannar lämnats kvar. Eftersom det kunde finnas fler talibaner i området fick soldaterna handla snabbt för att rädda sin kamrat. De använde de enda helikoptrar som fanns – tre attackhelikoptrar av typen AH-64 – för att flyga tillbaka soldater till området. Då AH-64:or bara har plats för två man på insidan spändes de andra soldaterna fast med selar på helikopterns två korta vingar, som vanligtvis brukar bära raketer och missiler. De tre helikoptrarna kom snabbt fram till slagfältet. De fyra soldaterna tog sig ner från vingarna och fann sin kamrat som stupat i strid. De band fast hans kropp vid vingen på den tredje helikoptern och så återvände de till basen. De tog verkligen sitt löfte att inte lämna någon kvar på allvar.
Många av oss har sett det gripande fotot på fem amerikanska soldater som reser den amerikanska flaggan uppe på toppen av Mount Suribachi på Iwo Jima. Många vet dock inte att den soldat som tog bilden stupade i strid nio dagar senare, och att hans kropp aldrig återfanns. År 2007, 62 år efter att Sergeant William H. Genaust stupat i strid, gjorde man en insats för att hämta kroppen. Sextiotvå år senare! Varför återupptog man sökandet efter så lång tid? Deras insats drevs av trohet till löftet att inte lämna någon kvar – inte ens hans kvarlevor.
Ett sådant åtagande visar en lojalitet av högsta graden, precis som det skulle vara högsta gradens svek att medvetet lämna någon kvar efter sig. Soldater kan inte rättfärdiga att de överger sina kamrater i strid. Detta kallas feghet. En sådan människa är en förrädare mot sina kamrater, och att överge någon på detta sätt kan man inte frias för och inte heller befriar det andra.
Vi har alla blivit svikna, besvikna eller till och med övergivna någon gång. De flesta av våra svek har varit i mindre skala: som när vänner nonchalant lovar saker de inte håller eller när arbetskamrater och arbetsgivare leker politik på kontoret. Ibland upplever folk värre svek – hugg i ryggen – som när ens äkta hälft med bryter ett äktenskapslöfte eller en förälder som överger en. I sådana situationer har vi blivit ”kvarlämnade” på värsta sätt – och vi kan knappt hantera det.
Och så ser vi med förundran på det största övergivandet, när Gud Fadern övergav Gud Sonen på Golgata kors. När vi betänker separationen mellan Fadern och Sonen på Golgata, ser vi in i det djupa mysteriet och innebörden av korset och uppståndelsen. Men just detta att Fadern övergav Jesus leder till att syndaren blir adopterad. Gud överger en perfekt Son för att adoptera miljontals syndiga söner. Detta är det enda exempel på övergivande som har någon heder och befrielse i sig.
En Domens Dag
Innan han övergavs låg vår Frälsare med ansiktet neråt i vånda i Getsemane, och bönade: “Finns det något annat sätt än att dricka denna bägare?” Men himlens tysta svar kom: “Nej, det finns inget annat sätt.” Jesus var tvungen att dricka bägaren.
Nu kommer vi till påskfirandet i Jerusalem. Skarorna av troende judar vallfärdar till den heliga staden med sång och glädje. Hela staden är full av fest – förutom en plats strax utanför staden.
Vi lämnar de sjungande skarorna i Jerusalem och kommer till Golgata (Matt 27:33) – dödskalleplatsen. Vi finner Jesus på Golgata kulle utanför staden – där han dricker den bägare han inte kunde undvika, den bägare som hans Fader inte tog bort. Det ser ut som att hela folket var där när de korsfäste vår Herre: soldaterna (v. 36), rövarna (v. 38), den hånande skaran (v. 39), och de religiösa ledarna (v. 41). Och Gud var också där.
Vi vet att Gud var där eftersom dagen höljdes i mörker: “Vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen.” (v. 45). Den sjätte timmen är vid middagstid. Från 12:00 till 15:00 – när solen normalt strålar som starkast – kom mörker över hela landet! Luk 23:45 säger bara att solen slutade skina. Detta var inte en solförmörkelse. Vid påsk är det fullmåne och det är omöjligt att det blir solförmörkelse när det är fullmåne. Dessutom, när hörde du sist om en solförmörkelse som varade i tre timmar? Det finns inget naturligt med detta. Det är övernaturligt. Gud var där.
Mörkret symboliserar domen. Kommer du ihåg den första påsken när Gud sa till Mose att räcka upp handen mot himlen “så skall det komma ett sådant mörker över Egypten att man kan ta på det.” (2 Mos 10:21-23)? Med den nionde plågan, täckte mörker hela landet innan Gud dödade Egyptens förstfödda.
Egypten låg i mörker i tre dagar, Jerusalem i tre timmar. Efter mörkret hade alla Egyptens förstfödda blivit dödade; i Jerusalem dödades Guds enfödde Son.
I Egypten täckte ett lamms blod husens dörrposter. I Jerusalem, täckte blodet från Guds Lamm världens synder.
Red. anm. Detta är ett utdrag från Thabiti Anyabwiles nya bok Captivated: Beholding the Mystery of Jesus' Death and Resurrection (Reformation Heritage, 2014).
Översatt av evangeliecentrerat.se
Is there enough evidence for us to believe the Gospels?
In an age of faith deconstruction and skepticism about the Bible’s authority, it’s common to hear claims that the Gospels are unreliable propaganda. And if the Gospels are shown to be historically unreliable, the whole foundation of Christianity begins to crumble.