Man föds inte till pastor, man formas till det

Medan jag sakta läst igenom Bruce Gordons mästerliga biografi om Calvin, har det slagit mig att man inte föds som pastor, man formas till det. När man så här långt senare i historien läser sista utgåvan av Institutio eller senare kommentarer, glömmer man lätt av att denne mogne kyrkoman och teolog en gång varit en högmodig, ung jurist, som fick förändras och utvecklas genom andras positiva inflytande.

Ett tema som fångade min uppmärksamhet som ung pastor själv var det positiva inflytande som mentorer och vänner har haft. I vad som följer skulle jag vilja belysa tre lärdomar om mentorskap, för både yngre och äldre, utifrån Calvins tidiga år.

Advertise on TGC

Välj dina mentorer vist

För det första: Välj dina mentorer vist, och tänk på deras svagheter och styrkor. Calvin fick tidigt den eldige reformatorn Guillaume Farel som mentor. Farel var en stark röst för reform, med gedigna teologiska referenser och ett hjärta för evangeliet, men han var överaggressiv och stundtals rent bråkig. Faktum är att Farel fick med sig den unge Calvin på reformationsarbetet i Genève genom att hota honom med att Gud skulle förbanna hans studier och liv om han vägrade stanna och hjälpa till.

Farel hjälpte Calvin på många sätt att finna fotfäste och få en teologisk röst, men under Farels inflytande blev Calvin mer och mer enveten, konfronterande och oflexibel, vilket visas av den första konflikten med myndigheterna i Genève som ledde till att de blev utvisade. Under månaderna efteråt ville andra äldre reformatorer investera i Calvin och utveckla denne lovande unge man, men många av dem ställde kravet att han inte längre fick arbeta med Farel om han ville ha deras stöd.

Ni unga typer som går in i tjänsten: Se upp med era teologiska influenser. När jag precis började i college hade jag helst de mer högljudda och aggressiva predikanterna i min mp3-spelare. Men när jag blev lite äldre började jag inse att jag egentligen inte behövde någon hjälp med att vara högljudd, arrogant, debattlysten och hetlevrad—dessa gåvor var jag redan välsignad med. Jag behövde äldre, lugnare och klokare huvuden som talade in i mitt liv.

För de som är lite mer blyga av sig: Ni kan behöva lite mer av de eldiga att uppmuntra er till att bli frimodiga för evangeliet. Oavsett vilket behöver vi vara visa i vilka vi väljer som förebilder. Hitta någon som kan uppmuntra dina goda sidor dämpa dina dåliga.

Lyssna på de äldre ledarnas tillrättavisning

Var sen till att tala och snar till att lyssna på de äldre, visare, möjligen mer gråhåriga, huvudena i tjänsten. Calvin lärde sig även denna läxa genom nederlag. Tidigt under hans första gärning i Genève fyrade Calvin av ett argt, ganska oförskämt meddelande till sin framtida mentor, strasbourgreformatorn Martin Bucer. Han fördömde Bucer för att han ansåg att han lagt sig i konflikterna i Bern där en annan ledare blivit avsatt, och att han drogs mot Luthers teologi.

Calvin minns senare hur Bucers svar till honom varit vist, milt, men samtidigt stabilt—som det passar en äldre ledare i tron. Calvin blev enligt egen utsago slagen med hur otålig, dåraktig och arrogant han varit när han läste Bucers svar. Att se Bucers pastorshjärta tog ner honom på marken i några dagar och lärde honom en värdefull läxa i ödmjukhet.

Yngre pastorer blir ofta, i sin entusiasm, självsäkerhet och enfaldiga övermod, frestade att tvivla på eller strunta i sina andliga äldstes exempel eller tillrättavisning. Jag vet att jag själv har blivit det, och detta är ofta grogrund för andlig katastrof. De som befinner sig i pastorstjänsten och församlingens ledarskap, som har ansvar för själar, bör desto mer vara redo att ta emot den kärleksfulla undervisningen från de som gått före dem. Endast en pastor som underordnar sig andra pastorer kommer kunna vara pastor för andra med den ödmjukhet och elegans som krävs.

Se efter de unga, lovande personerna

Bucers första pastorala svar var en försmak av den viktiga roll han skulle komma att få i Calvins utveckling som pastor och teolog i församlingen. Han kände på sig hur lovande Calvin var redan tidigt, trots hans envetenhet och tidiga misstag och tog Calvin under sin vinge i Strasbourg för att lära honom hur han skulle sköta sin pastorsroll och bli till välsignelse för den allmänna kyrkan.

Bucer gav honom arbete i staden, en studieplats, ordnade husrum nära sitt eget så att de lätt skulle kunna samtala om teologi och allvarliga frågor i församlingen, och på många sätt blev han hans andlige far. Ja, han åtog sig till och med uppdraget att leta upp en fru åt denne ungkarl. Det är svårt att beräkna Bucers positiva inflytande på Calvin, oavsett om det var genom hans direkta råd, fortsatta mentorskap eller i de möjligheter han gav honom under hans tre år i Strasbourg.

Du kanske inte kan göra allt som Bucer gjorde för Calvin, men se till att du kan ge någon form av omsorg och uppmärksamhet åt nästa generation pastorer. En av de mest betydande men tyvärr försummade kallelserna i pastorstjänsten är just att lärjungaträna andra pastorer. Jag vet att det är lätt att bli upptagen med din egen församlings dagliga bekymmer, predikoförberedelser, äldstemöten, och så vidare. Men om du vill bygga upp församlingens hälsa som helhet, både nu och i framtiden, får du avsätta lite tid åt att prioritera pastoral lärjungaträning.

Jag är välsignad med min närmaste pastor som har uppsikt över mig, och andra äldre i pastorskåren som tagit tiden att investera i mig och min tjänst. Jag vet inte hur detta går till i din egen församling. Det kan vara en äldre pastor som tar tiden att faktiskt lära känna den nye ungdomspastorn. Eller den pensionerade pastorn som håller koll på nya pastorer i stan och gör en poäng av att bjuda ut dem på en kopp kaffe. Kanske sker det genom att skapa och handleda praktikplatser—som inte är en täckmantel för att bedriva slavhandel—utan lärorika plantskolor som skapar möjligheter för verklig tjänst i församlingen.

Ja. En del av detta mentorskap blir svårt och tidskrävande. Det krävs uppoffring och tjänande. Samtidigt är dessa unga tjänare i akut behov av den visdom och erfarenhet som du har blivit välsignad med genom åratal av tårar, bön och trogen tjänst. Och än viktigare, hälsotillståndet för deras framtida församlingar kan hänga på det.

Kort och gott: “Calviner” är inte bara saker som händer med församlingen. De är resultatet av en församlingskultur som sätter högt värde på att ledare får mogna fram, både genom att de unga underordnar och ödmjukar sig, och genom de äldstes tålmodiga, trogna tillsyn.

Översatt av evangeliecentrerat.se