Jag fick lära mig mest av Tom Nettles, inte genom en bok eller ett seminarium, eller när vi arbetade tillsammans i församlingen. Det var inte på ett fakultetsmöte efter att vi hade blivit kollegor. Nej, det skedde en gång på tröskeln till min lilla lägenhet, och jag kommer aldrig att glömma det.
Min fru Maria hade just fått missfall, vår tredje förlorade graviditet. Läkarna hade talat om för oss att vi aldrig kommer att kunna få barn. Det var begravningsstämning hemma. Jag blev mer och mer förtvivlad och till och med bitter på Gud. Jag såg alla mina vänner bli föräldrar, men själv hade jag en ensam framtid framför mig, med bara vi två, och — till min fasa — ett hus fullt av katter.
Tom och Margaret Nettles var de första som kom hem till oss. Han gav mig inte en exegetisk utläggning av Jobs bok, och han läste inte upp sina föreläsningsanteckningar om Guds suveränitet och personligt lidande. Han satt tyst med oss en lång tid. Han grät med oss, och bad med oss.
Men när de skulle gå stannade han vid dörren och sade några ord som jag aldrig kommer att glömma.
“Russell, man brukar ofta citera Romarbrevet 8:28 vid sådana här tillfällen, och det gör man rätt i, men jag tror du behöver höra Romarbrevet 8:29.”
“Gud har lovat dig någonting. Han har lovat att göra allt som krävs för att forma dig till Kristi avbild, så att han blir den förstfödde bland många bröder. Jag vet inte varför detta händer dig och Maria. Det är förfärligt. Jag kan inte säga varför Gud låter dig vandra på denna väg, och jag kan inte säga exakt vart Han tar dig på den. Men jag vet detta: Gud har bestämt att forma dig till Jesu avbild, och detta är till ditt goda. Han har inte glömt dig och Han har inte övergivit dig.”
Jag tvivlar på att jag skulle ha lyssnat till dessa ord om de hade kommit före tårarna och tystnaden. Men eftersom de kom efter de sakerna, lyssnade jag med mitt hjärta, och vad jag hörde var en kallelse, först och främst till omvändelse. I min rädsla, oro och självupptagenhet hade jag glömt evangeliet. Jag trodde att Gud var skyldig att ge mig det liv jag förväntat mig, och jag var arg på honom, istället för att låta mig drivas till att kasta mina bekymmer på Honom, Han som bryr Sig om oss.
Den här kvällen var inte allt Tom Nettles gav oss. När det var dags, och Maria skulle genomgå ännu en operation, samlade han en grupp församlingsledare för att be för henne och smörja henne med olja, i enlighet med Jak 5:14. När han gjorde detta sa han till männen: “Jag måste erkänna att detta känns lite konstigt för mig, jag känner mig som att jag gör någonting som man brukar göra inom pingströrelsen, men jag ser att detta är min egen stolthet. Detta är vad Bibeln säger oss att göra när någon är sjuk och behöver bön, och Bibeln är Guds Ord.”
Jag brukade tänka på dessa stunder medan åren gick och fler och fler barn kom in i vår familj. Margaret Nettles påminde oss om att inte tala om den “trotsiga tvåårsåldern” utan den “trevliga tvåårsåldern”. Tom Nettles brukade tala till barnen med Kalle Anka-röst, och de skrattade förtjust. Jag tänkte alltid att dessa barn inte var självklara steg i min livsplan, utan Guds gåvor, och de kom till oss genom lidande, tårar, och bönerna från Kristi kropp.
Jag hade lärt mig om Guds suveränitet och Bibelns felfrihet från Tom Nettles i hans böcker och föreläsningar, men jag lärde mig mycket mer av honom i dörren, i vårt vardagsrum, och, när tiden kom, i vår barnkammare.
Du kan läsa hela hyllningen här.
Is there enough evidence for us to believe the Gospels?
In an age of faith deconstruction and skepticism about the Bible’s authority, it’s common to hear claims that the Gospels are unreliable propaganda. And if the Gospels are shown to be historically unreliable, the whole foundation of Christianity begins to crumble.