J. I. Packer om varför annihilationsläran har fel

Läran om helvetet är den svåraste biten i den kristna tron för många människor. Det är den för mig också. Jag känner tydligt av den ständiga sorgen i denna lära. Men att vara kristen är – åtminstone – att bekänna Kristus, Guds Son, och att bekänna Kristus, Guds Son är – åtminstone – att underordna sig hans lära. Och detta inkluderar hans lära om helvetet (som var ganska ordrik och färgstark).

Anselm av Canterbury sa en gång att vi borde tacka för allt det i den kristna tron som vi klarar av att begripa med vårt förstånd; men när vi kommer till någonting vi inte förstår, bör vi ”böja våra huvuden i vördnad och undergivenhet”. Detta låter för mig som ett gudfruktigt och vist råd. Vi har helt enkelt inte valet att välja och vraka från vad Bibeln lär: vi är kallade att underordna oss dess auktoritet över oss.

Advertise on TGC

Den traditionella läran om helvetet möter just nu på betydande utmaningar både inifrån och utanför kyrkan. Många ifrågasätter helvetets verklighet rakt ut, medan många andra förespråkar annihilationism – tron att de fördömda inte kommer att lida för evigt utan istället få sitt medvetande utsläckt vid en viss tidpunkt. 1997 skrev J. I. Packer en kortfattad artikel i tidningen Reformation and revival där han recenserade debatten om annihilationism som pågick bland evangeliska kristna. I sin historiska summering definierar han annihilationsläran så här:

Vad gäller saken? Frågan är exegetisk till sin natur, men den har teologiska och pastorala konsekvenser. Det hela handlar i grund och botten om vad Jesus föreställde sig, när han sa att de som blir avvisade vid den yttersta domen kommer att ”gå bort till evigt straff” (Matt 25:46). Föreställde han sig ett tillstånd där man straffas med smärta i oändlighet? eller ett definitivt avslut på en människas medvetna existens? Med andra ord (för det är så här frågeställningen lyder) ett straff som är evigt i dess längd eller i dess resultat.

Packer beskriver sedan några variationer som då fanns inom annihilationismen utifrån dess ursprung på 1800-talet och lägger även fram två pastorala varningstexter:

1. Helvetet bör inte avskiljas från evangeliet.
2. Åsikter om helvetet får inte bestämmas med hänseende på bekvämlighet.

Sedan går han vidare och ger svar på fyra vanliga argument för annihilationismen. Packers motargument är några av de mest kärnfulla och skarpa poänger jag någonsin läst gällande annihilationsläran, och de gäller än idag. Här är de, med mina egna tillagda rubriker:

1. Vad betyder ’evigt’?

Det första argumentet är av nödvändighet ett försök att förklara ”evigt straff” i Matt 25:46 – där det står i motsats till frasen ”evigt liv”, och att det inte nödvändigtvis medför oändlighet. Man har rätt när man säger att ”evig” (aionos) i Nya testamentet (NT) betyder ”tillhörande den kommande tidsåldern” och främst inte beskriver en viss tidslängd. Men även om så är fallet, är NT:s författare entydiga i sin förväntan om att den kommande tidsåldern är oändlig, så annihilationistens problem kvarstår. Påståendet om att livet i den kommande tidsåldern är något som fortsätter, medan straffet är något som slutar är ett cirkelargument. Basil Atkinson, ”en excentrisk akademikerkandidat” enligt Gordon Wenham men en professionell filolog och mentor till Wenham och John Stott i denna fråga, skrev:

När adjektivet aionios med betydelsen ”evigt” används på grekiska med handlingens substantiv, avser det resultatet av denna handling, men inte själva processen. Därför är frasen ”evigt straff” jämförbar med ”evig återlösning” och ”evig frälsning”, som båda är bibliska fraser. … De förlorade kommer inte att genomgå en process av straff för evigt utan kommer att straffas en gång för alla med eviga resultat.

Även om annihilationister ständigt kommer med detta påstående (annars skulle de inte kunna lyfta från marken) saknar det stöd från grammatiker och för ett cirkelargument genom att förutsätta att straffet är kortvarigt och inte en oavbruten händelse. Medan det kanske inte är absolut omöjligt, tycks resonemanget onaturligt, undvikande och helt enkelt desperat.

2. Själens eviga natur

Det andra vanliga argumentet är, att när man väl avvisat tanken på själens (d.v.s. medvetandets) odödliga natur som ett intrång av Platon i 100-talets exegetik, kommer man se att den enda naturliga innebörden av Nya testamentets bildspråk med död, fördärv, eld och mörker som indikation på de icke-troendes öde är att dessa människor kommer upphöra att vara till. Vid närmare granskning visas dock så inte vara fallet. För evangeliska kristna är Skriftens analogi – grundprincipen att den är begriplig och förenlig med sig själv och har kraft att klarlägga sin egen lära inifrån sig själv – styrande i all tolkning, och även om det finns texter som, om de läses i ett vakuum, kan tyda på annihilation, kan andra inte naturligt passa in i detta system. Men ingen framförd teori om Bibelns betydelse som inte omfattar alla Bibelns relevanta påståenden kan vara sann.

Texter som Jud 6, Matt 8:12, Matt 22:13 och Matt 25:30 visar att mörker betecknar ett tillstånd av försakelse och nöd, inte förstörelse i betydelsen att upphöra att existera. Det krävs ju trots allt att man existerar för att man ska kunna gråta och skära tänder, vilket det står att de som förpassas ut i mörkret ska göra.

Ingenstans i Skriften betecknar döden utplåning; fysisk död är att gå bort i ett annat tillstånd av varande, som kallas sheol eller hades, och metaforisk död är en tillvaro utan Gud och utan nåd; ingenting i Bibelns bruk motiverar idén om att den ”andra döden” i Upp 2:11; 20:14 och 21:8 betyder eller har någonting att göra med att upphöra att finnas till.

Vidare, visar Luk 16:22-24 att eld, precis som i en hel del apokalyptisk litteratur utanför Bibeln, betecknar fortsatt existens i smärta. Uppenbarelsebokens rysliga ord i 14:10, 19:20 och 20:10, samt Matteus 13:42, 50, bekräftar detta.

I 2 Thess 1:9 förklarar, eller utvidgar, Paulus betydelsen av ”straffade med evigt [aionios] fördärv” genom att tillägga ”bort från Herrens ansikte”. Det bekräftas att det handlar om utestängning och utesluter tanken på att ”fördärv” betyder utplåning. Bara de som existerar kan bli utestängda. Det har ofta påpekats att den naturliga betydelsen av de grekiska orden för förstörelse (substantivet olethros; verbet apollumi) är ”göra sönder”, så att det som förstörs hädanefter slutar att fungera, snarare än att helt förintas.

Annihilationister svarar med att tillämpa en dubbelstandard. Ibland betonar de att referenserna till fortsatt pågående smärta endast handlar om de förlorades tillfälliga upplevelse innan de blir tillintetgjorda, men detta är ett cirkelargument som läser in spekulationer i texten och de frångår plötsligt sitt första påstående om att NT:s bildspråk om att gå evigt förlorad naturligt innebär tillintetgörelse. Robert Peterson citerar från Stott vad han kallar ”det bästa argumentet för annihilationism”. Följande är om orden “Röken från deras plåga stiger upp i evigheternas evigheter” (Upp 14:11):

Elden själv benämns som ”evig” och att den ”aldrig släcks”, men det vore mycket underligt om det som kastades i elden var oförstörbart. Vi borde förvänta oss motsatsen: det skulle förbrännas för evigt, inte plågas för evigt. Alltså är det röken (beviset på att elden gjort sitt) som ”stiger upp i evigheternas evigheter”.

”Tvärtom”, svarar Peterson. ”Vi borde förvänta oss att röken skulle avta när väl elden gjort sitt. … Resten av versen bekräftar vår tolkning: ’De har ingen ro eller vila vare sig dag eller natt, dessa som tillber vilddjuret och dess bild.’” Det tycks inte finnas något svar på detta.

På varje punkt misslyckas alltså det lingvistiska argumentet, helt enkelt. Att säga att några texter, som man tar för sig själva, ur sitt sammanhang, kan betyda annihilation bevisar ingenting då andra texter uppenbarligen inte gör det.

3. Gudomlig rättvisa

Det tredje annihilationistiska argumentet är att det vore oproportionerligt och orättvist om Gud lät det vedergällande straffet drabba de förlorade utan någon ände. Stott skriver: ”Jag vill ifrågasätta huruvida ’evig medveten plåga’ kan jämföras med Bibelns uppenbarelse av Guds rättvisa, såvida det inte kanske är så (som det hävdats) att de förlorades obotfärdighet också fortsätter i all evighet.” Osäkerheten som Stott uttrycker med sitt ”kanske” är underligt, eftersom det ju inte finns någon anledning att tro att de förlorades uppståndelse till domen kommer ändra deras karaktär. Det finns alltså all anledning att anta att deras uppror och obotfärdighet kommer fortsätta så länge de själva fortsätter att vara till, vilket gör att fortsatt förvisning från Guds gemenskap är fullständigt passande. Men, bortsett från detta, är det uppenbart att detta argument, om det vore giltigt, skulle bevisa mer än vad man räknat med, och till sist underminera annihilationistens eget argument.

För om det är så som argumentet antyder – om det är onödigt grymt av Gud att hålla de förlorade oändligt i varande för att lida, eftersom hans rättvisa inte kräver detta – hur kan då annihilationister med tanke på Guds rättvisa, rättfärdiga det faktum att han får dem att lida någon smärta alls efter döden? Varför skulle inte rättvisan, som enligt denna åsikt kräver att de annihileras i vilket fall som helst, inte nöja sig med att detta sker direkt när de dör? Bibliska annihilationister, som är väl medvetna om att icke-troende till sist ska uppstå till domen vid sidan av de troende, erkänner att Gud inte gör detta, och andra har, som vi sett, också erkänt att det blir viss smärta tillfogad efter domen och före tillintetgörandet. Men om Guds rättvisa inte kräver mer än utplåning, och därför inte någon smärta, blir detta bara onödig grymhet. Gud står i själva verket anklagad för just det som annihilationister är så angelägna om att bevisa honom oskyldig för, och som de fördömer den kristna huvudfåran för att de alls antyder detta. Men om Guds rättvisa faktiskt kräver viss smärta som straff, förutom bara annihilation, och fortsatt fiendskap, uppror och obotfärdighet mot Gud från de icke-troendes sida fortfarande finns kvar efter döden, så kommer det aldrig att bli möjligt, varken för Gud eller för människa, att säga att tillräckligt straff har blivit utdelat, ingenting mer förtjänas och någonting mer vore orättvist. Argumentet slår alltså tillbaka på dess förespråkare, likt en bumerang som oundvikligt spetsar dem på detta dilemmas båda ändar. Basil Atkinson var vis, som förklarade: ”Jag har undvikit … alla argument om de förlorades slutgiltiga tillstånd som baserar sig på Guds karaktär. Jag anser det vara alldeles för vanvördigt att försöka sig på någonting sådant.” Han förutsåg klart vilka mödor ett sådant argument skulle leda till.

4. Kan helvetet ta luften ur himlen?

Det fjärde argumentet är att de heligas glädje i himlen skulle grumlas av vetskapen att några fortsätter att genomgå den rättmätiga bestraffning de förtjänat. Men detta kan inte sägas om Gud, som om det skulle göra honom mer smärta att uttrycka sin heliga hämnd, än den skulle göra smärta på förbrytarna.

Och eftersom kristna i himlen kommer vara som Gud till sin karaktär och älska det han älskar och glädjas i allt han uppenbarar om sig själv – inklusive när han visar sin rättvisa (som de heliga i Bibeln faktiskt redan gläds åt i den här världen) – finns det inget skäl att tro att deras eviga glädje blir hämmad på detta sätt.