Hur man väger läror för den kristna enhetens skull

I april 2014 möttes en grupp protestantiska teologer i Kalifornien för att diskutera protestantismens framtid. Även om man kan hitta sammanfattningar och uppföljningar av evenemanget på annat håll, så väcker tanken på synlig kristen enhet alla möjliga sorters frågor om hur pass allvarligt det egentligen är med läromässiga, liturgiska och praktiska oenigheter. Sådana frågor kretsar ofta kring vilka läror vi ser som ”väsentliga” eller ”nödvändiga”. Men med åren har jag kommit att bli missnöjd med den här typen av platt analys, eftersom den inte stångas med hur komplexa söndringarna inom kroppen är. 

Efesierbrevet 4 säger att kristen enhet är någonting som vi ska bevara (4:3) och någonting vi ska nå fram till (4:13). Det är både något vi har och ett mål, någonting vi har och måste beskydda, och någonting vi saknar och måste eftersträva. Enheten vi måste eftersträva är nära kopplad till mognad: ”att vi blir helt uppfyllda av Kristus.” Stället säger också att ett av tecknen på omognad är att man förs bort av varje vindkast i läran. Därför skulle jag vilja mena att en del av att växa upp till mognad som individ, som församling, som institution och, om Herren vill, som världsvid församling är förmågan att göra åtskillnader när det gäller läromässiga oenigheter. Alla sanningar är viktiga, men inte alla sanningar är lika viktiga. En del är ”av största vikt” (1 Kor 15:3-4). Det finns tyngre frågor i lagen (Matt 23:23) och därför måste vi bli mer skickliga att väga läror och seder rätt så att vi bevarar och strävar efter vår enhet i Kristus. Följande är mitt försök att presentera de typer av åtskillnader vi bör leta efter när vi utvärderar våra oenigheter.

Advertise on TGC

Vi måste kunna skilja mellan olika typer av väsentliga läror (jag är tacksam för att Daniel Wallace presenterade dessa kategorier för mig första gången). Dessa åtskillnader fokuserar på viktigheten i själva läran.

1. Väsentliga för församlingens liv. Dessa läror är väsentliga för frälsningen; utan dem finns ingen sann församling.
2. Väsentliga för församlingens hälsa. Dessa är nödvändiga för kristen tillväxt; har man fel i dessa läror hamnar inte människor utanför Guds rike, men det kan göra så att de mår dåligt och inte kan växa och frodas. Denna kategori ses bäst som ett spektrum – ju närmare kategori 1 man kommer, desto sjukare blir man.
3. Väsentliga för församlingens praxis. Dessa läror är nödvändiga för funktionsduglig enhet. Man kanske inte ser kristna som har en annan uppfattning som sjuka eller osunda, men de praktiska överväganden som är nödvändiga för att komma överens kan visa sig alltför mödosamma.
4. Ej väsentliga läror eller adiafora (oväsentligheter). Dessa läror får aldrig splittra kristna, d.v.s. de som är oense kan vara medlemmar och t.o.m. äldste i samma församling utan någon delning alls.

Men när vi har avgjort det relativa allvaret i läran som sådan, betyder det inte att vi är färdiga. Vi måste nu utvärdera personen som håller sig till läran för att avgöra hur han förhåller sig till den och varför. Vad är då de olika ståndpunkterna?

1. En person kan bekräfta att läran är sann.
2. En person kan inte bekräfta läran eftersom han aldrig hört om den.
3. En person kan förneka läran p.g.a. okunskap eller missförstånd.
4. En person kan förneka läran och har en rätt och riktig kunskap om den.

Att inte kunna bekräfta en lära är inte samma sak som aktiv förnekelse, och förnekelse p.g.a. missförstånd är inte samma sak som förnekelse trots en riktig bild av den. Sådana här överväganden måste påverka hur vi bemöter personen i fråga.

Men när vi väl bestämt hur viktig läran är och var personen eller kyrkan står i frågan, har vi fortfarande en del arbete att utföra. Vi måste göra åtskillnader mellan:

1. Församlingar och individer
2. Ledare och medlemmar
3. Förvirrade får och rovlystna vargar

Vi måste även utvärdera

1. På vilket sätt en person håller en lära. Gör han hönor av fjädrar? Eller fjädrar av hönor?
2. Hur läror hänger ihop. Ja, ”det sluttande planet” är ett logiskt felslut, men ibland kan det verkligen gå utför.
3. Möjligheten för inkonsekvens i läran. Jag träffar ofta troende vars hjärtan är större än deras hjärnor.

Dessutom behöver vi känna till historien och förstå var kyrkan som helhet har stått i diverse frågor genom historien. Vi måste lägga märke till de historiska orsakerna bakom delningarna mellan kristna (t.ex. rasismens historia i USA har helt klart orsakat lärostrider, men det som fick igång striden var inte läran). Vi måste utveckla förmågan att läsa den historia vi själva är i, identifiera utsikter, ha en medvetenhet om församlingens nutida, kulturella situation och tänka på vart lärovindarna blåser. Till sist måste vi även förstå vår egen sits och vilka särskilda strider Gud kallar just oss att utkämpa (eller vilka delar av muren han kallar oss att laga).

Detta förslag låter invecklat, och det är ju själva poängen. Sann enhet kräver att vi växer upp i hur vi tänker kring lära, sanning och gemenskap. Det efterlyser kristen mognad, av den sorten som kan säga sanningen i kärlek så att vi alla tillsammans kan “växa upp till honom som är huvudet, nämligen Kristus. Från honom får hela kroppen sin tillväxt. Så byggs kroppen upp i kärlek, och den fogas samman och hålls ihop genom det stöd som varje led ger, alltefter den kraft som är utmätt åt varje särskild del.” (Ef 4:15–16).

(Dessa kommentarer och en mer fullständig utläggning av denna passage i Ef 4 utgår från detta budskap på Bethlehem College and Seminary.)

Översatt av evangeliecentrerat.se