×

Hur kan vi arbeta för rättvisa utan att underminera evangelisationen?

På en del evangeliska kristna låter det som att personlig evangelisation och allmän rättvisa är motsatser, eller åtminstone att den ena är en del av församlingens uppdrag och den andra inte. Jag tänker annorlunda, och jag tycker frågan är en av de mest viktiga som kyrkan står inför idag.

För det första är kyrkans uppdrag Jesu uppdrag. Detta uppdrag börjar inte med missionsbefallningen eller på pingstdagen. Missionsbefallningen är när Jesus sänder ut kyrkan i världen med den makt han redan har (Matt 28:18) och pingstdagen är när han förser med den kraft som behövs för att utföra denna befallning (Apg 1:8).

Innehållet i detta uppdrag är inte bara personlig pånyttfödelse, utan att göra lärjungar (Matt 28:19). Det handlar inte bara om att lära utan att lära “dem att hålla allt vad jag har befallt er” (Matt 28:20).

Detta uppdrag hänger ihop med vad vi redan sett i Jesu liv. Hans uppdrag definieras av förväntningen i Gamla testamentet (t.ex. Ps 72), och i evangeliernas skildringar i fråga om frälsande kärlek för hela människan, både kropp och själ. Redan vid inkarnationens fosterstadie används sådana ord i Marias bön om hennes Messias’ ankomst (Luk 1:46-55), och sedan i Jesu eget öppningstal om hans rikes ankomst (Luk 4:18-19).

Detta uppdrag sammanfattas i evangeliet som ett budskap om försoning som både är vertikal och horisontal och sluter frid med både Gud och medmänniskan. Skriften säger till oss att älska vår medmänniska “som dig själv” (Luk 10:27-28).

Detta är inte bara en “andlig” verksamhet, eftersom det exempel Jesus ger handlar om helheten, det  holistiska: en att man bryr sig om skadade människors fysiska och ekonomiska behov, och dessutom att man överkommer den värsta fiendskap mellan folkgrupper. Som teologen Carl F.H. Henry påminde evangeliska kristna för en generation sedan: Man älskar inte bara sig själv på ett andligt plan, utan holistiskt.

Självklart skulle Jesu verksamhet handla om sådant. Trots allt visar ju Bibeln oss ända från början att förbannelsen inneburit en holistisk förödelse—personlig, kosmisk, social, yrkesmässig (1 Mos 3-11) och att evangeliet är holistiskt i att återställa—det personliga, kosmiska, sociala, yrkesmässiga (Upp 21-22).

Dessutom talar det bibliska profetiska vittnesbördet ett sådant språk. Var det en fråga om personlig synd eller social orättvisa när Ahab tog Nabots vingård (1 Kung 21:1-19)? Tja, både och. Var Sodoms synd ett konglomerat av personliga synder eller samhällelig orättvisa? Både och (1 Mos 18:26; Hes 16:49).

Profeterna delade aldrig upp rättfärdighet så käckt som vi gör i det “personliga” och “sociala”. Jesaja talar om Guds dom både över personlig stolthet och avgudadyrkan (Jes 2:11) och att “mala sönder” de fattiga (Jes 3:14-15). Vidare till Joel, Mika och Malaki, till och med Johannes Döparen, är vittnesbördet detsamma.

Nya förbundets församling fortsätter detta vittnesbörd. Även efter Jesu offentliga verksamhet fortsätter hans apostoliska kyrka med budskapet om både personlig rättfärdiggörelse och opersonlig rättvisa. Jakob ger församlingarna i förskingringen anvisningar både när det gäller deras personliga tal (Jak 3:1-12) och den orättvisa behandlingen av inkomsttagare (Jak 5:1-16).

Jakob definierar “ren och fläckfri religion” som den som tar hand om änkor och faderlösa (Jak 1:27). Självklart gör han det. Hans bror gjorde det redan innan (Matt 25:40).

En del vill ställa Jakob emot Paulus men Nya testamentet ger inget utrymme åt en sådan konflikt, varken angående personlig frälsning eller tjänst för de utsatta. När apostlarna tog emot Paulus var de, enligt Paulus, noga med att han förkunnade det rätta evangeliet, men även att han skulle minnas de fattiga. Och Paulus vittnar om att detta “har jag också vinnlagt mig om att göra” (Gal 2:10).

Så hur “balanserar” kyrkan en omsorg för evangelisation med en omsorg för rättvisa? En församling gör detta på samma sätt som den “balanserar” evangeliet med personlig moral. Visst har det funnits kyrkor som lagt betoning på allmän rättvisa utan att kalla till personlig omvändelse. Sådana kyrkor har övergett evangeliet.

Men det finns även kyrkor som lagt betoning på personlig rättfärdighet (sexualmoral, t.ex.) utan att lägga tydlig betoning på evangeliet. Och det finns kyrkor som lärt ut att personlig moral är ett sätt att få Guds gillande. Detta säger också emot evangeliet.

Men vi motverkar inte lagiskhet i fråga om personlig moral med hjälp av laglöshet. Och vi reagerar inte på dessa ständiga “sociala evangelier” (från både vänster och höger) genom att låtsas som att Jesus inte kallar sina församlingar att göra gott för den fattige, främlingen, den faderlöse, den utsatte, den hungrige, den som utsätts för sextrafficking, den ofödde. Vi handlar inom evangeliets ramar, inte utanför dessa ramar, antingen genom att proklamera ord eller delta i demonstrationer.

Det korta svaret på hur församlingar bör “balansera” detta är enkelt: följ Jesus. Vi är kristna. Detta betyder att medan vi växer till i kristuslikhet, bryr vi oss om de saker som han bryr sig om. Jesus är kungen i sitt kungarike och han älskar hela människan, kroppen såväl som själen.

Kristus Jesus visar aldrig bort de hungriga med “klä er varmt och ät er mätta” (Jak 2:16). Det han säger istället, då han pekar på kärleken till både Gud och medmänniskan, till omsorgen för både kropp och själ, är: “Gå du och gör som han” (Luk 10:37).

 

Översatt av evangeliecentrerat.se

Is there enough evidence for us to believe the Gospels?

In an age of faith deconstruction and skepticism about the Bible’s authority, it’s common to hear claims that the Gospels are unreliable propaganda. And if the Gospels are shown to be historically unreliable, the whole foundation of Christianity begins to crumble.
But the Gospels are historically reliable. And the evidence for this is vast.
To learn about the evidence for the historical reliability of the four Gospels, click below to access a FREE eBook of Can We Trust the Gospels? written by New Testament scholar Peter J. Williams.
LOAD MORE
Loading