Det finns en affisch som säger ”Abort får ett hjärta att sluta slå”. Egentligen skulle jag önska att affischen istället sa ”Abort får två hjärtan att sluta slå”.
Det här är en betydande ändring eftersom den når in i själva kärnan av det som vi evangeliska kristna menar när vi talar om att vara ”pro life”. Abort är inte enbart en synd mot ofödda, eller mot Guds avbild – även om vi gör rätt i att påminna människor om detta. Abort är också en synd mot kvinnor. Man dödar inte bara kroppen utan också samvetet.
Vår uppgift som kristna som är för livet, är inte bara att förespråka lagar som skyddar ofödda barn utan även att tala för de kvinnor som går för att göra abort. Och först måste vi inse att abort inte i slutändan handlar om argument eller om att ha den mest övertygande politiska retoriken. Ofta handlar det om någonting mer centralt.
När Satan blir pro-life
När jag talar med de som arbetat i abortkliniker brukar de ofta säga att de flesta kvinnor som kommer till dem inte talar om självständighet eller valfrihet. De talar inte om sitt barn som en ”vävnadsklump”. De flesta av dessa unga kvinnor förstår precis vad som står på spel, men de tror att de inte har något annat val. En del av dessa kvinnor, och t. o. m. läkarna, är religiösa och skulle säga att de var ”för livet” i undersökningar. Men när den avgörande stunden kommer – när hotet om skam och skandal blir påtagligt – ser dessa kvinnor abortkliniken som sitt enda val.
Vad dessa kvinnor, och män, inte kan se är Fiendens bedräglighet. Ingen är mer för abort än Satan på väg till abortkliniken och ingen är mer emot abort än Satan på väg ut. Löften om frihet och lättnad förvandlas snabbt till anklagelser och anfäktelser mot själen. Det som såg ut att vara enda utvägen på fredagen känns som en otänkbar grymhet på söndagen. Och dessa krossade samveten slinker in och ut ur morgongudstjänsten, övertygade om att predikantens ord om förlåtelse, nåd och försoning gäller alla utom dem själva.
Det är minst lika viktigt att ha något att säga till de som går ut ur abortkliniken som för de som går till den. Vi måste ha något att säga när vi ser dessa kvinnor och män i församlingen, vars bultande samveten ropar ut emot dem. Vad ska vi säga dem?
Återuppväck samvetet
Det första vi måste säga är att deras samveten har rätt. Klinikernas sekretesslagar kan inte gömma deras val utan att Kristus vet om det. Det finns en helig dom som vilar över aborten, och skulden de känner är verklig.
Men vi kan inte stanna där. Aborten dödar samvetet, ja, men samveten kan väckas till liv igen. Kvinnan som haft aborten måste få veta att, om hon är dold i Kristus, så ser inte Gud henne som ”kvinnan som gjorde abort”. Hans makt att kasta henne i helvetet har inte omstörtats för att hon fann ett ”kryphål” i evangeliet. Nej, i Kristus har hon redan varit i helvetet, och i Kristi uppståndelse har Gud redan sagt henne vad han tycker om henne: ”Du är mitt älskade barn. I dig har jag min glädje.”
Det räcker inte att våra församlingar tror på evangeliets förlikning vid Kristi domstol. Vi måste leva ut den i våra församlingslokaler, hemgrupper och söndagsskoleklasser. Församlingen kan inte predika att Kristus blev en förbannelse i vårt ställe och samtidigt behandla de som omvänder sig som om de fortfarande är under förbannelse. Hur mycket av abortklinikens tjusning skulle inte avväpnas om våra församlingar erbjöd nåd, vänskap och stöd istället för skvaller och skandaler?
Abort dödar. Det dödar en människa, ett barn skapat i Guds avbild. Men det dödar också samvetet. Jesus förklarade: ”Jag har kommit för att de ska ha liv.” Låt oss förkunna denna nåd – för de som aldrig blivit födda, såväl som för de som blivit födda på nytt.
Översatt av evangeliecentrerat.se
Is there enough evidence for us to believe the Gospels?
In an age of faith deconstruction and skepticism about the Bible’s authority, it’s common to hear claims that the Gospels are unreliable propaganda. And if the Gospels are shown to be historically unreliable, the whole foundation of Christianity begins to crumble.