Du frågade: Varför visste inte Jesus, fastän han är Gud?

Thomas H. från Los Angeles i Kalifornien frågar:

Hur kan Kristus säga: “Men om den dagen eller stunden vet ingen något, inte himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.” (Matteus 24:36 SFB) när de tre delarna i Treenigheten är ett i väsen och verkar i fullkomlig gemenskap/harmoni?

Advertise on TGC

Vi ställde frågan till Luke Stamps, biträdande professor i kristna studier vid California Baptist University i sektionen för online-och yrkesstudier.

******************

Detta är en utmärkt fråga och den rör vid flera viktiga frågor som relaterar till våra grundläggande evangeliska övertygelser. För det första: som evangeliska kristna vill vi ta Bibeln på allvar. När vi läser en vers som denna vill vi inte ta bort den ur våra biblar eller få den att betyda något annat eller ta udden av den kraft den var menad att ha. Ofta är det just de svåraste passagerna som vi behöver brottas med för att skaka om våra förutfattade meningar och bekväma teologiska lösningar.

Men för det andra: vi som evangeliska kristna vill också ta kristen lära på allvar. Att förstå läran om Kristi person, eller läran om Treenigheten, handlar om mer än att undersöka en bibelvers. Det teologiska uppdraget är systematiskt; det handlar om att sätta ihop alla de relevanta bibeltexterna—lästa i sina direkta, frälsningshistoriska, och kanoniska sammanhang—och att söka konstruera teologiska modeller som har en bra “passform” för detta vittnesbörd som Bibeln har som helhet. Det handlar också om att ge rätt hänsyn till hur kristna genom seklen har brottats med dessa frågor, och att vara uppmärksam på de tidiga kyrkomötena som enades om treenighetsläran och läran om Kristus.

Undvik Två Fel

Så när vi kommer till Jesu ord i Matteus 24:36 (och Markus 13:32), bör vi undvika två fel på vardera sidan. Å ena sidan, bör vi undvika att läsa in för mycket i denna passage. Det skulle inte vara så genomtänkt om vi byggde en hel modell av inkarnationen på en enda bibelvers eller ens på ett enda kristologiskt tema som finns i Skriften. För mig tycks det som att detta är den sortens misstag som de som förespråkar en kenotisk kristologi begår. Den kenotiska teorin om inkarnationen får sitt namn från det grekiska ordet för “tömma” (kenoō) i Filipperbrevet 2:7. “Men han tömde sig själv och tog en tjänares form.” Enligt den kenotiska teorin, var Gud Sonen tvungen att ge upp vissa gudomliga egenskaper (eller åtminstone utövandet av dessa gudomliga egenskaper) för att bli kött och på så sätt leva ett äkta mänskligt liv. Så den kenotiska teorin har ett färdigt svar på frågan om Jesu okunskap om “dagen eller stunden”: Sonen gav helt enkelt upp sitt allvetande (eller åtminstone all funktionell tillgång till sitt allvetande) när han blev kött.

Välmenande kristna kan ha olika uppfattning på denna punkt, men enligt min bedömning vacklar den kenotiska teorin på flera fronter, både bibliskt och teologiskt, men dessa har vi inte utrymme för att utforska här. Kortfattat skulle jag helt enkelt vilja påstå att gudomlighet inte är något man bara kan sätta på och stänga av, ge upp och ta tillbaka. Klassisk kristen teism har hävdat (med rätta, tror jag) att det är en nödvändighet, och inte en tillfällighet, att Gud äger alla sina egenskaper. Det räcker inte med att säga att Gud är allvetande. Det är också en nödvändighet att han är allvetande; som den mest fullkomliga varelsen kan han inte vara något annat. Så om Kristus verkligen är Gud Sonen—en av de tre personerna i den Heliga Treenigheten—då kan han helt enkelt inte ge upp sitt gudomliga allvetande.

Å andra sidan bör vi också undvika att läsa ut för lite av denna passage. Tyvärr gjorde vissa patristiska och medeltida bibeltolkare misstaget att förklara denna svåra vers genom att i själva verket förklara bort den. En vanlig tolkning gjorde gällande att Sonen inte visste dagen eller stunden på det sättet att han inte tänkte avslöja det för lärjungarna. Så Augustinus skriver: “Han är ovetande om detta på det särskilda sättet, att han håller andra ovetande. Han visste inte om det i deras närvaro på ett sådant sätt att han var redo att avslöja det för dem på samma gång.” Likartat skriver Thomas av Aquino: “Därför står det att han inte vet dagen eller stunden för domen, för att han inte gör den känd, eftersom, när han fick frågan av apostlarna (Apg 1:7) ville han inte avslöja den.” Thomas fortsätter med att hävda, att det, att Fadern vet om dagen och stunden, vilket tydligt bekräftas i Matteus 24:36, starkt antyder att Sonen vet om den också, med tanke på den intima relationen mellan Fadern och Sonen. Och för Thomas utgör inte bara denna kunskap en viktig del av Sonens gudomliga natur men också hans mänskliga natur. Så när Sonen säger att han inte vet tiden för sin andra ankomst, kan vi helt enkelt inte ta honom på orden som om de antydde någon verklig okunskap från hans sida. Men en så krånglig läsning av texten är verkligen exegetiskt otillfredsställande. Den kräver att vi tolkar Jesu ord mothårs, mot deras uppenbara innebörd.

Håll samman mänsklighet och gudomlighet

Om det kenotiska sättet att närma sig frågan är otillräckligt och den augustinsk-thomistiska läsningen är otillfredsställande, hur ska vi då tolka det när Jesus påstår att han inte vet, särskilt i anknytning till hans ställning som Gud Sonen—en person i den Heliga Treenigheten? Jag tror att Jean Calvins sätt att behandla denna passage erbjuder en mer tillfredsställande tolkning—en som till fullo tar hänsyn till Kristi mänskliga begränsningar och, på samma gång, behåller hans fulla gudomlighet.I korthet söker Calvin läsa Jesu ord här i ljuset av Kristi två naturer och i ljuset av hans roll som medlare. Överväg Calvins förklaring:

För vi vet att i Kristus förenades de två naturerna i en person på ett sådant sätt att båda behöll sina egna egenskaper; och mer särskilt den gudomliga naturen var i ett tillstånd av vila och levde inte helt ut sig själv, när det var nödvändigt att den mänskliga naturen skulle handla för sig, enligt sin egen säregenhet, i att utöva sitt ämbete som medlare. Det skulle alltså inte vara oriktigt att säga att Kristus, som visste allt (Johannes 21:17), var ovetande om något när det gällde hans uppfattningsförmåga som människa; för annars hade han inte kunnat uppleva sorg och ångest, och hade inte kunnat vara lik oss (Hebreerbrevet 2:17).

Lägg märke till att Sonen, enligt Calvin, inte ger upp sina gudomliga egenskaper för att bli människa. Båda naturer “behöll sina egna egenskaper” istället. Visst, under Jesu jordiska verksamhet var hans gudomlighet “i vila,” eller, som den latinska versionen av Calvins kommentar formulerar det: “Den gudomliga naturen hölls, som vore den dold; alltså, uppvisade inte sin makt.” Men den gudomliga naturen var inte förlorad eller ens avstängd, så att säga, under Jesu jordiska verksamhet. Istället var den gömd, eller dold. Så Calvin föreslår en kryptisk kristologi (från grekiska krypsis “döljande”) istället för en kenotisk kristologi (för mer läsning om krypsis som en kristologisk kategori se Oliver Crisp, Divinity and Humanity, 118-53).

Men lägg också märke till att Calvin tydligt bekräftar de verkliga mänskliga begränsningarna som lagts på Kristus i hans jordiska verksamhet som medlaren. För Calvin kan både allvetande och ovetande tillskrivas samma person på en och samma gång: “Det skulle alltså inte vara oriktigt, att säga, att Kristus, som visste allt, var ovetande om något när det gällde hans uppfattningsförmåga som människa” (min kursivering). Nyckeln är föreningen av två särskilda naturer i en hypostas (dvs. person)—Kristus. Till sin gudomlighet vet Kristus allt, men till sin mänsklighet, var Kristus begränsad i kunskap. Egenskaper från bägge av de två naturerna kan sägas för en och samma person: Kristus. Men naturerna behåller deras integritet; de blir inte förvandlade eller sammanblandade. I sin tolkning ger Calvin helt enkelt ett troget återgivande av den kristologiska konsensus som fastslogs vid konciliet i Chalcedon år 451.

Så, för att återgå till ämnet Matteus 24:26, kan vi säga att, Kristus var begränsad i kunskap, till sin mänsklighet, och vid tiden för hans jordiska verksamhet hade Fadern ännu inte uppenbarat domedagen för Sonen i och genom hans mänskliga sinne. Men på samma gång tror jag att vi kan säga att, Guds Son i sin gudomlighet helt säkert visste dagen och stunden för den yttersta domen. Hur kan vi säga något annat om Kristus är och förblir gudomlig?

Denna lösning besvarar säkert inte alla våra frågor. Vi vill veta hur denna position kan försvaras som logiskt begriplig. Hur fungerar det egentligen att en enda person både är allvetande och begränsad i kunskap? Om vi inte antar den kenotiska modellen, vilken modell kan få ut någon logik ur denna gåta? Visst finns det bättre och sämre svar på dessa svåra frågor. För min egen del tror jag att en sammansättningsmodell av inkarnationen är mest lovande—en som logiskt särskiljer mellan Guds Son som sådan och den inkarnerade Kristus som består av Guds Son och den konkreta mänskliga naturen (inklusive ett åtskilt mänskligt sinne), som han tog till sig i inkarnationen. (För de som är intresserade av att lära sig mer om sammansättningsmodeller, se de flera första kapitlen i denna volym.)

I alla fall är det viktigare att bekräfta Bibelns vittnesbörd om inkarnationen än att kunna artikulera en metafysisk modell som kan göra den vettig. Vad Calvin sa om det gudomliga väsendet kan också sägas om den hypostatiska föreningens mysterium: Det bör snarare beundras än undersökas.

Översatt av evangeliecentrerat.se