Det jordnära evangeliet för föräldraskap

Allt ledde fram till denna stund. Det känns ofta som att det ändlösa, slitsamma arbetet med att fostra, nära och älska—“föräldraskapet”—inte bär mycket frukt. Modfällda och utslitna föräldrar ser genom blodsprängda ögon efter minsta smula av bevis hos sina barn på att allt detta uttröttande arbete faktiskt åstadkommit någonting—vad som helst. När syskonbråken rasar vidare och attityderna blossar upp som bensin i eld. Och när du har gett samma anvisningar fler gånger än du kan räkna, frågar du dig själv om din barnuppfostran helt enkelt inte bara är ett fullständigt fiasko.

Men så, den kvällen! Allting tycktes värt det efter den kvällen. Vad hände denna fantastiska kväll? Min äldste tonårige son erkände en synd som han begått med vett och vilja. Varför såg jag denna kväll, denna bekännelsens stund, som banbrytande i vårt föräldraskap? Endast detta: Han blev inte tagen på bar gärning, utan erkände frivilligt.

Advertise on TGC

Han kom skamsen in i vårt sovrum, frågandes: “Mamma och pappa, kan vi prata?” Han fortsatte att öppet bekänna sina synder, tala uppriktigt om sin syndanöd och informera oss om de steg han tagit för att ställa saker till rätta i sitt liv. Vi ställde undersökande frågor och han talade om sin avsmak för synden och sin insikt om att han bryr sig alldeles för mycket om vad människor tycker om honom. Han talade med glädje om hur hans relation med Jesus blivit bra igen efter att skuldens och skammens börda lyfts från honom genom bekännelse och förlåtelse.

Vi samtalade om strategier för att hjälpa honom bekämpa synden i framtiden. Vi samtalade kring evangeliet, hur det befriar oss så att vi kan leva uppriktigt inför Gud och andra. Vi talade om för honom, som många gånger tidigare, att vi behöver få förlåtelse av Kristus lika mycket som han. Efter att vi bett tillsammans tackade han oss. Sedan gick han ut ur vårt sovrum, ovetandes om att hans mamma höll på att spricka av tacksamhet till Gud för denna härliga stund.

Att ge rum för bekännelse

Våra barn är syndare; era med. Detta faktum kan verka så självklart för mogna kristna öron att vi springer förbi och missar det i jakten på mer nyttiga föräldraskapsråd som hjälp på traven. Men intressant nog är denna “självklara” sanning ofta den teologiska bit som vi, som föräldrar, omedvetet åsidosätter. Hur förklarar man annars den otro många föräldrar uttrycker när synden visar sitt fula ansikte i deras barns liv? Vi uppfostrade henne inte så. Han vet bättre. Sådana uttryck hör man ofta från chockerade föräldrar som helt kommer av sig när synden läcker ut ur deras barns hjärtan. Kanske är det dags att spotta i nävarna och ta tag i dessa till synes opraktiska teologibitar som ligger och skräpar på trottoarkanten.

Det finns flera frestelser vi får möta som föräldrar, då det tyvärr är så att synden lever och frodas djupt inne i våra barn.

Det är frestande att tro . . .

“Så gör vi inte i vår familj!”

Många föräldrar faller offer för lögnen att vi kan disciplinera bort synden från våra barn. Givetvis är vi kallade att lära våra barn om syndens ondska, varna dem om dess konsekvenser och vägleda dem bort från dess lockande frestelser. Barn kan lära sig att undvika synden av många olika anledningar. Men vi måste uppfostra realistiskt och bibliskt om hur djupt fallna de är. Istället för att oavsiktligt introducera dem för vanföreställningen om perfektionism med självrättfärdiga utlåtanden om att “vår familj” inte gör si eller så, bör vi ta tillfället i akt efter att de syndat att introducera dem för ett evangelium som räcker för att klara av all synd de någonsin kommer möta. Vi måste tala direkt om hur bedräglig synden är när den introducerar alternativ till vår glädje i Jesus. Vi måste vara ärliga om hur lätt det är att gå på syndens lögner. Vi måste anta att våra barn kommer förlora en del av striderna. Även om vi kan frukta en fatalism som verkar förvänta sig eller ge ursäkter för synd, ger vi rum åt verklig förvandling genom evangeliet. Om vi behandlar synden som någonting som “den här familjen inte gör”, har våra barn ingen kategori för de synder de oundvikligen kommer möta på hos sig själva. Än värre, riskerar vi att begränsa deras möjligheter att sola sig i Guds förvandlande förlåtelse och nåd.

“Så skulle jag aldrig göra!”

Det är bra att vilja att våra barn ser till oss för vägledning genom livets hinder, men det kan vara frestande att gömma våra egna svagheter. Istället för att hylla Guds nåd mot syndare som oss, framställer vi oss själva som ständiga segrar över synden, förebilder värda att följa. Dessvärre slutar en sådan hållning ofta med att våra barn går ifrån snarare än till oss när de blir mer medvetna om sin kamp mot synden. De börjar känna sig svaga och misslyckade, och undrar vad som gick snett med dem. Även om det kan tyckas kontraintuitivt att släppa garden och avslöja sin egen synd för sina barn, lär man dem genom detta att inte förlita sig på sig själva, eller någon annan liten människa som deras förebild. Istället visar du dem vägen till Kristi hållfasta, obegränsade tillgångar.

“Det är inte mitt barns fel!”

Eftersom vi så gärna vill tro att våra barn är oskyldiga offer för yttre påverkan, kan vi lätt skylla ifrån oss när de blir insnärjda i synd. Att se deras syndiga hjärtan i vitögat kan verka för riskabelt och skrämmande. Men att skylla på yttre påverkan hindrar våra barns möjligheter att ärligt ta itu med sina förfallna hjärtan utifrån evangeliets sammanhang. Eftersom vi har ett stort evangelium som tar itu med stora synder behöver vi inte frukta vad deras hjärtan har att erbjuda. Istället för att skylla ifrån allt, låt oss istället ge dem chansen att bli ödmjukade av sin synd så att de kan bli förundrade av sin Frälsare.

Vad behöver vi förbereda våra barn på inför livets resa? Jag vill överlämna många saker till mina barn innan de ger sig ut på egen hand. Men jag är övertygad om att vad de behöver mest av allt är det fulla evangeliet som inkluderar en jordnära teologi om synden. De måste lära sig att ständigt gå ner för evangeliets väg av bekännelse, förlåtelse och frihet i Kristus. Den kvällen när min son bekände sin synd, kände jag att han var ett steg närmare att bli sant förberedd på att förtrösta på evangeliet i denna trasiga värld.

Översatt av evangeliecentrerat.se