×

Bör vi be att ISIS blir slagna eller omvända?

Många av oss såg med skräck och sorg hur rapporterna om terrordåd nådde oss från Paris. Minst 120 människor blev dödade i vad som tycks vara en koordinerad operation av Islamska Staten (ISIS), en terrororganisation som har mördat tusentals oskyldiga människor det senaste året, inklusive många kristna.

ISIS är ett av de tydligaste exemplen på förföljelse och ondska som vi i Väst har sett på många år. Deras själva existens går ut på att utplåna allt politiskt och kulturellt motstånd, genom våld. De upphör aldrig att göra rov på de oskyldiga, inklusive barn. Utan tvekan är ISIS ett hot som måste bemötas med rättfärdigt krig.

Men är rättvisa det enda kristna bör be om när det gäller ISIS? Bör vi be att vår militär ställer till med en fyrverkerishow hos dem? Eller bör vi be, som en vän till mig lade upp på social media, att där skulle finnas en Saulus bland dessa ISIS-militanter vars frälsning skulle vända upp-och-ner på arabvärlden med evangeliet?

Dessa är inte motsatta böner, och till båda säger jag ”Amen”.

Rättvisa och rättfärdiggörelse

Jesus säger att vi ska älska våra fiender och be för de som förföljer oss (Matt 5:44). Jesu Ande i profeterna och apostlarna säger oss även att de som blundar för att andra blir dödade gör fel. Men vi känner oss kluvna inför att be både för rättvisa mot ISIS och frälsning bland ISIS, delvis därför att vi inte kan skilja mellan statens uppgift att använda det temporära svärdet mot de som gör det onda (Rom 13:4) och församlingens uppgift att använda Andens svärd mot synden, döden och djävulen (Ef 6). Men jag tror inte att det just är detta som är det stora problemet.

Det stora problemet är att vi ibland glömmer att vi är kallade till att vara ett folk av både rättvisa och rättfärdiggörelse – och att dessa två inte motsäger varandra.

Det låter hemskt andligt, vid första anblicken, att säga att vi inte bör be för att våra fiender ska bli slagna på slagfältet. Men så är bara fallet om fienderna egentligen inte gör någonting. Denna terroristgrupp våldtar, förslavar, halshugger och korsfäster våra bröder och systrar i Kristus, så väl som andra oskyldiga människor. Att inte be för snabba åtgärder mot dem är som att inte bry sig om vad Jesus sa att vi skulle söka, vad vi bör hungra och törsta efter – efter rättfärdighet. En värld där mördargäng begår folkmord utan straff är inte en ”barmhärtig” värld utan en orättfärdig skräckhistoria.

Som kristna bör vi, mer än alla andra, vilja se sådan rättvisa. Vi har inte bara motivationen utifrån den allmänna nåden, som är djupt rotad i att vi är Guds avbild och har lagen skriven i våra hjärtan, att bry oss om att få slut på mördandet och orättvisan. Det är även personligt. Det är vårt hushåll som blir utplånat i Mellanöstern, själva platsen där vår kyrka började. För oss är inte detta en fråga om ”dem”, det är en fråga om ”oss”.

Evangelium och straff

Visserligen är det ju så, att om vi ber för att våra fiender ska bli frälsta, även de som begår de mest fruktansvärda av brott, innebär detta inte att vi ska sluta be om rättvisa mot dem. Korset är trots allt inte förlåtelse i en nutida terapeutisk bemärkelse – där man bara blir avlöst från de fel man gjort som om allt bara var ett missförstånd.

Evangeliet säger inte: ”Ingen fara; det är lugnt.” Evangeliet visar oss korset där synden uppslukas i en ställföreträdare. Guds rättfärdiga dom över synden är där – han tillåter inte, och kan inte tillåta ondska. Och Guds barmhärtighet finns också där i att han är Den som sänder sin Son som blidkning för synden. Han är både ”rättfärdig och förklarar den rättfärdig som tror på Jesus” (Rom 3:26). Evangeliet låter inte synden gå ostraffad. All synd straffas – antingen på döskalleplatsen, i Kristus, eller i helvetets dom, där man själv får ta sitt straff.

Den ångerfulle rövaren på korset – en terrorist från Mellanöstern enligt romersk standard – trodde inte att hans frälsning frikände honom från rättvisan. Han bekände att hans dom var rättvis, att han fick ”det [han] förtjänar för det [han] gjort” (Luk 23:41) samtidigt som han ropade ut till Jesus om att få barmhärtigt inträde i hans rike (Luk 23:42).

Ja, vi bör be för att evangeliet får framgång och att där får bli en ny Saulus av Tarsus, förvandlad från mordiskhet till ett vittne för evangeliet. Samtidigt bör vi be, tillsammans med martyrerna i himlen, om rättvisa mot de som gör sig skyldiga till sådan ondska. Att be för att våra fiender ska slås ner av militär – och att de ska vända sig till Kristus – är inte motsatta böner, eftersom frälsning inte betyder att man blundar för rättvisa. Vi kan både be för att evangeliet slår rot i Mellanöstern och att det blir ett fyrverkeri där, på en och samma gång.

Trots allt är vi ju korsets folk.

Is there enough evidence for us to believe the Gospels?

In an age of faith deconstruction and skepticism about the Bible’s authority, it’s common to hear claims that the Gospels are unreliable propaganda. And if the Gospels are shown to be historically unreliable, the whole foundation of Christianity begins to crumble.
But the Gospels are historically reliable. And the evidence for this is vast.
To learn about the evidence for the historical reliability of the four Gospels, click below to access a FREE eBook of Can We Trust the Gospels? written by New Testament scholar Peter J. Williams.
LOAD MORE
Loading