För ett par månader sedan var jag i köket och lagade lunch och fick plötsligt höra en bekant melodi från vardagsrummet. Min son sjöng “Hark the Herald Angels Sing” (Lyss till änglasångens ord) tillsammans med en interaktiv julbok. Det var så sött när han ersatte “morning” (morgon) med “glory” (ära) och mumlade någonting obegripligt vid delen om frid på jorden. Han hade inte svårt med följande fras: “God and sinners reconciled” (Gud och syndare försonade). Detta vrålade min treåring med glädje. Medan jag skrattade för mig själv och klämde ut senap på en skiva bröd gick min fru genast ut till vardagsrummet—alltid redo att ta tillfälle att undervisa. “Vet du vad försoning betyder, Colton?” Efter att han visat att han inte förstod betydelsen av vad han just hade gapat över hela huset, fortsatte hon förklara med enkla ord om vår relation med Gud och vårt behov av en Frälsare.
Men vänta… hade inte Colton hört om detta förut? Kände han inte till begreppen synd och helighet och behovet av att få det rätt ställt hos Gud? Ända sedan vi tog hem honom från Etiopien för två och ett halvt år sedan hade vi infört familjeandakt i hans nattningsrutiner. Vi hade läst Berättelsebibeln flera gånger och talat en hel del om Gud, Kristus och korset under våra kvällsfärder genom Bibeln. Räckte inte det?
Sorterat lärjungaskap
Även om min fru är mycket bra på att fånga tillfällen att undervisa, lyckades inte jag denna eftermiddag utnyttja Coltons sjungande. Det är lätt för mig att lära min son på samma sätt som jag organiserar mitt kontor. Allting i, på och runt mitt skrivbord skyddas från främmande objekt med hjälp av ett noggrant uttänkt och regelbundet uppdaterat system. Varför sådan omsorg? Eftersom organisering handlar om att var sak har sin plats, och daglig produktivitet beror i mångt och mycket på beredskap och tillgänglighet till rätt sak vid rätt tid.
Men om jag låter denna kärlek till ordning och reda styra min barnuppfostringsstrategi så kommer jag snart att hamna i detta ruskiga träsk som kallas “sorterad kristendom”. Så länge jag är färdig med den formella tiden för bibelläsning, bön och sång, löser sig de andra delarna av lärjungaskapet, eller hur? Låt oss inte låta roliga aktiviteter komma emellan seriös bibelläsning, och låt inte andliga samtal dra ut på tiden så att de inte hinner bada. Kom ihåg: var sak har sin tid.
Den potentiella faran med den här sortens tänkande är uppenbar. Om vi talar med våra barn om andliga ting enbart under nattningsrutinerna eller på söndagar efter kyrkan, lär vi dem gradvis att isolera sin tro till några få, små delar av dagen och veckan. Andliga verkligheter som är menade att genomsyra livet likt socker i en kopp te, blir hänskjutna till små delar av dagen, och vi undrar varför våra barn inte kan tänka eller leva på ett kristligt sätt—med åtminstone någon uppriktighet—förutom vid några få inrutade stunder här och där. När de växer till unga vuxna, kommer det kännas mer och mer onaturligt att tala om Guds helighet när man tittar på en basebollmatch, eller diskutera Bibeln när man skjuter straffar.
Problemet ligger inte i att ha regelbunden tid för familjeandakt. Istället ligger problemet i att man litar på att sådan formell undervisning tillräckligt fyller vårt ansvar att undervisa våra barn i Herrens fruktan. Är det vist att avsätta tid varje dag till familjeandakt, bön och bibelläsning? Absolut. Men vi bör lägga samma noggrannhet som vi har lagt i att finna den bästa andaktslitteraturen till att söka oväntade tillfällen att undervisa hela dagen lång. Kallelsen Gud lägger på mig att lära min son omfattar långt mycket mer än bara ett fåtal minuters familjeandakt. Bibeln målar upp en allomfattande metod för lärjungaskap som utesluter sortering.
Mose och Ordspråksboken: Heldags-lärjungaskap
Mose, t.ex., beordrade israelitiska föräldrar att regelbundet tala om Herren med sina barn, och noggrant väva in andliga samtal genom dagens aktiviteter: “Du skall inskärpa [dessa bud] hos dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp.” (5 Mos 6:7). Föräldrarna fick inte isolera bibelundervisningen från den naturliga dagsrytmen eller begränsa den till en kort andakt innan det var läggdags. Mose föreställde sig ett sorts gå-och-lär lärjungaskap mitt i livets vanliga händelser.
Ordspråksboken berättar om den här sortens förälder-till-barn-lärjungaskap på minst två sätt.
För det första är det Ordspråksbokens uppbyggnad som knuffar ut föräldrar från ett sorteringstänkande. Man märker t.ex. att Ordspråksboken går igenom en stor variation av ämnen utan att följa något märkbart schema. En vers talar om att få vishet genom att lyssna på undervisning (10:8), medan nästa berättar om hur viktigt det är med integritet (10:9), bara för att återgå några verser senare till vishet (10:17). Verser som upphöjer den flitige och läxar upp den late (12:11) kantas av uttalanden om att ta hand om djur (12:10) och faran med stark lust (12:12). Varför en sådan rörig undervisningsmetod? Jo, Salomo visste att livet sällan packas i noggrant sorterade bitar. Man visar exempel på tålamod precis när sonen spiller ett glas mjölk på det nymoppade golvet; man påminner sin dotter om hennes desperata behov av Jesus direkt efter att hon ilsket kastat sin docka på sin bror.
För det andra porträtterar Ordspråksboken en far som går och talar med sina barn, och som kreativt använder exempel från vardagen för att undervisa om vishetens väg. “Titta här,” säger den klarsynte föräldern. “Se hur myran arbetar hårt utan att någon motiverar henne!” (Ords 6:6-8) Eller när de går förbi en soldat kanske pappan säger: “Här är en stark och modig man. Men en som vaktar tungan är ännu mäktigare” (16:32). Denna förälder väntar inte till en kvart före läggdags för att påbörja andliga samtal; hon tar tillfälle under dagen för att ge sitt barn en bild av Gud som Herre över allting, även myran och soldaten.
Därför är jag fullt förvissad om att när vi låter oss genomsyras av Skriften och låter Gud vidga våra vyer om lärjungaskap, att det är någonting som gäller hela dagen, då blir vår förmåga att uppfatta och utnyttja lämpliga tillfällen ett naturligt resultat av våra liv. Då kan våra barn finna en tro som är helt och hållet genomgripande och en Frälsare som verkligen förändrar allting, inte bara vid läggdags.
Översatt av evangeliecentrerat.se
Is there enough evidence for us to believe the Gospels?
In an age of faith deconstruction and skepticism about the Bible’s authority, it’s common to hear claims that the Gospels are unreliable propaganda. And if the Gospels are shown to be historically unreliable, the whole foundation of Christianity begins to crumble.