×

9 saker du bör känna till om det tridentinska kyrkomötet (Konciliet i Trient)

Den 4:e december 2013 markerade 450-årsdagen av det tridentinska kyrkomötets avslutning, en av de mest betydelsefulla serierna av möten i den kristna historien. Här är nio saker som evangeliska kristna bör känna till om kyrkomötet och de dekret som utfärdades:

  1. Det tridentinska kyrkomötet var den viktigaste rörelsen i den katolska motreformationen, katolska kyrkans första betydande gensvar på den växande protestantiska reformationen. Kyrkomötets främsta syfte var att fördöma och vederlägga protestanternas (som t.ex. Martin Luthers och Jean Calvins) trosuppfattningar, och att göra katolicismens trossatser ännu tydligare. Ett 40-tal kyrkoledare, främst katolska biskopar, närvarade de 25 gånger som kyrkomötet sammankallades under loppet av 18 år.
  2. Protestanter står för rättfärdiggörelse genom tron allena (sola fide) fristående från något annat (inklusive goda gärningar), en position som katolska kyrkan fördömde som villolära. Under det sjätte sammanträdet utfärdade kyrkomötet ett dekret som löd: “Om någon säger att den mottagna rättfärdigheten varken bevaras eller ökas inför Gud genom goda gärningar, utan att dessa gärningar enbart är frukterna av och tecknen på en erhållen rättfärdiggörelse, men inte en orsak till att denna ökar: förbannad vare han.”
  3. De protestantiska reformatorerna förkastade apokryferna som delar av Bibelns kanon. (Termen apokryferna,grekiska för “dolda”, är en samling av gamla judiska skrifter och den titel som gavs dessa böcker som skrevs mellan 300 och 30 f.Kr., tiden mellan Gamla och Nya Testamentet.) Under fjärde sammanträdet utfärdade kyrkomötet ett dekret som förbannar den som förkastade dessa böcker:
    …om någon inte tar emot, som heliga och kanoniska, nämnda böcker, hela med alla sina delar, som de brukat läsas i katolska kyrkan, och som de har inneslutits i den gamla latinska Vulgatabibeln; och medvetet och med vilje föraktar de nämnda traditionerna: förbannad vare han.
    Många läror som är unika för katolicismen, som t.ex. lärorna om skärselden, böner för de döda och frälsning genom gärningar finns i dessa böcker.
  4. Under den protestantiska reformationen blev transsubstantiationsläran hårt kritiserad som en aristotelisk “pseudofilosofi.” Det 13:e sammanträdet bekräftade på nytt och definierade transsubstantiationen som “denna underbara och enastående förvandling där brödets hela substans blir Kroppen, och vinets hela substans blir Blodet – endast brödets och vinets accidenser är kvar—en förvandling den katolska kyrkan träffande kallar Transsubstantiation.”
  5. Protestanter hävdade att den enda källan och regeln för den kristna tron var den Heliga Skrift (den kanoniska Bibeln utan apokryferna). Läran om Sola Scriptura förkastades i Trient. Kyrkomötet vidhöll två källor med särskild uppenbarelse: Den Heliga Skrift (t.ex. alla böcker som inkluderas i den latinska Vulgata) och kyrkans traditioner (inklusive de “oskrivna traditionerna”).
  6. I katolsk teologi är en avlat ett efterskänkande av tidsbestämd bestraffning för en synd vars skuld blivit förlåten. Enligt katolsk lära måste varje synd renas antingen här på jorden eller efter döden i ett tillstånd som kallas skärselden. Avlatshandeln var inte en del av den officiella katolska läran, men på Martin Luthers tid hade den blivit allmän praxis. (Luther hade blivit förfärad av förkunnelsen från avlatshandlaren Johann Tetzel som sa “när myntets klang i kistan hörs, till himlen själen genast förs.”) Kyrkomötet krävde en reform av denna praxis, men förbannade alla som “säger att avlatsbrev är oanvändbara eller att kyrkan inte har makt att ge dem.”
  7. Inom katolsk teologi är skärselden en plats eller ett tillstånd för tillfällig bestraffning för de som förnekat men ändå inte varit fria från “förlåtlig synd” (en lägre form av synd som inte leder till fullständig separation från Gud och evig fördömelse i helvetet). Kyrkomötet bekräftade läran om skärselden och förbannade alla som hävdade att “efter att rättfärdiggörelsens nåd blivit mottagen är skulden så avskriven och skyldigheten till evigt straff  så struken för varje botfärdig syndare att ingen skuld till tidsbundet straff återstår att betalas.”
  8. Vid 24:e sammanträdet utfärdade kyrkomötet dekret angående äktenskapet som slog fast celibatets fördel, fördömde konkubinat och gjorde äktenskapets giltighet beroende av att vigseln ägt rum inför en präst och två vittnen. I fall av skilsmässa förvägrades den oskyldiga parten rätten att gifta om sig så länge den andra parten levde, även om den andra parten begått äktenskapsbrott.
  9. På påve Gregorius XIII:s begäran, godkände kyrkomötet en plan för att rätta till felen i den julianska kalendern så att det blev möjligt att fira påsk på ett mer reglerat och riktigt datum. Reformen innebar bl.a. att man minskade antalet skottår på fyra sekler från 100 till 97. Även om protestantiska länder till en början vägrade att ta till sig den “gregorianska kalendern” blev den till sist den mest allmänt vedertagna och använda civila kalendern i världen.

Not: Det tridentinska kyrkomötets deklarationer och förbannelser har aldrig återkallats. Det Tridentinska kyrkomötets dekret bekräftas både av det Andra Vatikankonciliet (1962-1965) och katolska kyrkans officiella katekes (1992).

 

Översatt av evangeliecentrerat.se

Is there enough evidence for us to believe the Gospels?

In an age of faith deconstruction and skepticism about the Bible’s authority, it’s common to hear claims that the Gospels are unreliable propaganda. And if the Gospels are shown to be historically unreliable, the whole foundation of Christianity begins to crumble.
But the Gospels are historically reliable. And the evidence for this is vast.
To learn about the evidence for the historical reliability of the four Gospels, click below to access a FREE eBook of Can We Trust the Gospels? written by New Testament scholar Peter J. Williams.
LOAD MORE
Loading