×

12 Skäl till att man bör “be Skriften”

Jag vill inte ge intrycket av att jag är en böne-expert. Det är jag inte. Men det är ju också en av anledningarna till att jag finner det vara till stor hjälp att “be Skriften” (mer om det senare).

Mitt budskap är enkelt: Man bör be Skriften.

Tre förutsättningar:

  1. Jag menar inte bara att man bör be. Detta är ju en självklarhet.
  2. Jag menar inte att man bara bör be böner som är förankrade i Skriften. Det är också en självklarhet. Det jag specifikt argumenterar för är att man bör be just själva Skriften.
  3. Jag menar inte att man endast bör be Skriften varje gång man ber. Jag menar snarare att man bör be själva Skriften ofta.

Så varför bör man be Skriften? Av minst tolv anledningar:

1. Man bör be Skriften eftersom Guds folk i GT och NT gjorde det.

Det är inte alltid logiskt att argumentera för att vi bör göra något bara för att Bibeln berättar att Guds folk gjorde det. Ibland beskriver GT-berättelser eller Apostlagärningarna olika sedvänjor utan att föreskriva dem. Men jag kan inte komma på en bra anledning till att vi inte borde söka att efterlikna dessa två exempel.

För det första, ett exempel från GT: När israeliterna bekänner sina synder i Neh 9, leder leviterna folket i bön (Neh 9:5–37). Hela bönen är förankrad i Bibeln (se t.ex. 9:11),[1] och vers 17 citerar tidigare verser ur Skriften:

De vägrade lyssna och kom inte ihåg de under som du hade gjort bland dem. De var hårdnackade och valde i sin upproriskhet en anförare för att vända tillbaka till sitt slaveri. Men du är en Gud som förlåter, nådig och barmhärtig, sen till vrede och stor i nåd. Du övergav dem inte, fastän de gjorde sig en gjuten kalv och sade: “Detta är din gud, som har fört dig upp ur Egypten”, och de gjorde sig skyldiga till stora hädelser . . . . (Neh 9:17–18 [Svenska Folkbibeln (SFB)], egen kursivering)

I mitten av bönen citerar de 2 Mos 34:6. De tillämpar detta skriftställe till den situation som de befann sig i just då.

För det andra, ett exempel från NT: Efter att det fientligt inställda Sanhedrin släpper Petrus och Johannes in Apg 4, hur reagerar den tidiga församlingen?

När de hörde det, ropade de endräktigt till Gud och bad: “Herre, du som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem, du har sagt genom den helige Ande, som talade genom vår fader David, din tjänare:

“‘Varför upprörs hedningarna,

och tänker folken ut meningslösa planer?

Jordens kungar träder upp,

och furstarna gaddar sig samman

mot Herren och hans Smorde.’ . . . .” (Apg 4:24–26 [SFB])

Mitt i bönen citerar de Ps 2:1–2. Även här tillämpas skriftstället på  den aktuella situationen.

2. Man bör be Skriften eftersom Jesus gjorde det.

Jag måste utveckla detta lite mer eftersom det inte alltid är logiskt att argumentera för att vi bör göra något bara för att Jesus gjorde det. Jesus gjorde många saker som vi inte kan göra—som t.ex. att gå på vatten och förlåta människorna deras synder. Jesus gjorde även en del saker som vi inte bör göra—som att dö på korset för att tillfredsställa Guds rättfärdiga vrede mot syndare. Men Jesus gjorde mycket som vi bör efterlikna, och att be Skriften är en av de sakerna.

Både Matteus- och Markusevangeliet berättar att Jesus bad till Fadern när han dog på korset: “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Matt 27:46; Mark 15:34). Detta är ett citat från första raden i Ps 22.

Vi måste vara försiktiga här eftersom Jesus uppfyller Skriften på ett sätt som vi inte kan göra. Jesus är unik.[2] Min poäng är att Jesus bad Skriften. För att kunna göra detta var det nödvändigt att han också läste och förstod den rätt, begrundade den och sedan tillämpade Skriften på sin särskilda situation. Vi uppfyller inte Skriftens messianska förebilder så som Jesus gör, men vi kan och bör be Skriften om vi rätt tillämpar den på våra situationer. T.ex. kan vi ta till oss böner som är utandade av Gud i Skriften när de passar till våra omständigheter. Guds folk har gjort detta med Psaltaren i tusentals år.

3. Man bör be Skriften eftersom det förhärligar Gud Fadern.

Jesus sa till sina lärjungar i Joh 15:7–8, “Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Min Fader förhärligas, när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar.”[3] Vad är “frukten” i sammanhanget av Joh 15?

Jag ska inte ta tid att demonstrera detta här,[4] men såhär förstår jag Joh 15:4: “Förbli i mig så förblir jag i er” betyder i grund och botten detta: “Lyd mina ord, och låt mina ord förbli i er.” Jesus förblir alltså i oss (troende) lika mycket som hans ord förblir i oss, och vi förblir i Jesus i lika hög grad som vi lyder hans ord. Varje troende förblir i Jesus till en viss grad, vilket resulterar i olika grader av fruktsamhet.

Så när vi införlivar enskilda yttranden från Jesus i oss själva (dvs. hans ord förblir i oss), kommer vi att ha böner som är bibliskt underrättade, och Gud kommer att besvara dem. Så vad är “frukten”? Jag tror att frukten i detta sammanhang är svaren på dessa böner. Men det handlar inte bara om när vi ber Skriften; det handlar om böner som är förankrade i Skriften. Men där inräknas ju att be Skriften. När vi ber Skriften visar vi på ett tydligt sätt att Jesu ord förblir i oss.

Och när vi bär mycket frukt genom att vi ber Skriften, är detta ett sätt som vi förhärligar Gud Fadern på: “Min Fader förhärligas.”

4. Man bör be Skriften eftersom det hjälper den enskilda människan att fokusera på det allra viktigaste.

Det är så lätt att vi glider över till att be igenom önskelistor som mest handlar om sådant som sjukdom, oro, pengar eller vishet i att fatta beslut. Och det är rätt att be om sådana saker. Men vad som kan hända är att dessa bekymmer som är helt riktiga att be över blir det dominerande och nästan uteslutande innehållet i vad vi ber.

Men vad hände med att prisa Gud? Och att jubla i härliga sanningar om Gud och hans värld? Och att tacka Gud för specifika välsignelser? Och att be Gud att förlåta oss? Bön handlar om så mycket mer än att bara be Gud om saker (även om det inte heller handlar om något mindre än det). Att be Skriften hjälper oss att fokusera på det allra viktigaste.

5. Man bör be Skriften eftersom det hjälper en att fokusera på bönen.

Vi människor är svaga. Det är lätt att bli lik Petrus, Jakob, och Johannes som somnade tre gånger när de var med Jesus i Getsemane trädgård när de i själva verket skulle be. Jesus visste också att “Anden är villig, men köttet är svagt.” (Matt 26:41).

Vi kan ha världens bästa avsikter och ändå låta bli att be eller be utan att egentligen be. Våra tankar vandrar iväg till allt annat, eller så somnar vi t.o.m. Att be Skriften är ett praktiskt sätt för att förhindra att tankarna svävar bort. [5]

John Piper delar med sig av sin erfarenhet:

Om jag försöker att be för folk eller händelser utan att ha ordet framför mig för att leda mina böner, då händer flera negativa saker. . . . [En] negativ sak är att mina tankar vandrar iväg och jag tänker istället på vad jag har på mig, eller att persiennerna är halvöppnade, eller att det är en siren ute på gatan och jag undrar vad som händer. Jag rycks hit och dit eftersom jag inte är koncentrerad. Men Bibeln håller min koncentration eftersom jag tittar i den och läser den. . . . jag har sagt till folk: “Du kan be hela dagen om du ber Bibeln.” En del undrar hur man kan be längre än fem minuter eftersom de skulle få slut på böneämnen. Men jag säger att om man öppnar Bibeln, börjar läsa den, och stannar upp vid varje vers och gör den till en bön, då kan man på det här sättet be hela dagen.[6]

6. Man bör be Skriften eftersom den är helt sann.

Skriften är inte som någon annan bok eftersom den är utan fel, och den kan inte ha fel. Så detta hindrar dig från fel. Inget kan gå fel när man ber Skriften![7]

7. Man bör be Skriften eftersom det hjälper en att be med tillit.

Eftersom Skriften är helt sann bör man be med tillit när man ber Skriften. Den är en trygg, säker, fast mark. Du behöver inte undra: “Är detta bra eller dåligt att be om?” Skriften uttrycker Guds vilja, Guds karaktär och Guds löften. Så om du ber Skriften behöver du inte bekymra dig över om du inte bara har lurat dig själv eller har blivit entusiastisk över något kortlivat (som att be om att få bli miljardär över en natt). Man behöver självklart vishet om hur man ska be Skriften när det gäller specifika människor och omständigheter, särskilt i ljuset av Jesu storslagna löften angående det vi ber om med tro (se Matt 21:22; Mark 11:24). När du ber Skriften kan du vara säker på att det du ber om är i överensstämmelse med Guds vilja, att du ber i Jesu namn: “Och vad ni än ber om i mitt namn, skall jag göra, för att Fadern skall bli förhärligad i Sonen. Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det.” (Joh 14:13–14 [SFB], egen kursivering). “Och detta är den tillit vi har till honom, att om vi ber om något efter hans vilja, så hör han oss.” (1 Joh 5:14 [SFB], egen kursivering).

8. Man bör be Skriften eftersom det upptänder ens egen känslomässiga glöd.

Ray Ortlund skriver: “Jag har lärt mig att se Bibeln som tändved till en helig eld. Skriften ska informera oss, och på så sätt sätta eld på oss. Den är tänkt att upplysa våra tankar om Gud, och på så sätt tända våra känslor för Gud.”[8]

John Pipers kapitel om Skriften i Desiring God heter: “Scripture: Kindling for Christian Hedonism.”[9]—Skriften: Tändved för kristen hedonism. Han avslutar kapitlet genom att berätta från George Müllers autobiografi om hur han brukade börja dagen:

Poängen är denna: Jag såg tydligare än någonsin att den första stora och främsta syssla åt vilken jag borde ägna mig varje dag är att få min själ glad i Herren. . . .

Innan denna tid hade jag haft för vana, åtminstone under de senaste tio åren, att hänge mig åt bönen, efter att jag klätt på mig på morgonen. Men nu insåg jag att det allra viktigaste jag behövde göra var att hänge mig åt att läsa Guds Ord och meditera över det, och på detta sätt skulle mitt hjärta kunna bli tröstat, uppmuntrat, varnat, tillrättavisat och undervisat; och att på detta sätt, medan jag mediterade, skulle mitt hjärta kunna föras till en upplevelse av gemenskapen med Herren. Alltså började jag att meditera över Nya Testamentet, från början, tidigt på morgonen.

Det första jag började med, efter att jag med ett par ord hade bett Herrens välsignelse över Hans dyrbara Ord, var att meditera över Guds Ord; och jag sökte efter att, så att säga, få ut välsignelse från varje vers; inte för min offentliga tjänst i Ordet; inte för att jag skulle predika om vad jag mediterat över; utan för att få näring för min egen själ. Resultatet jag nästan uteslutande har fått är detta: efter ett par minuter har min själ blivit ledd till bekännelse, eller tacksägelse, eller förbön, eller till en ödmjuk vädjan; så att, även om jag inte, så att säga, hängav mig åt bön, utan åt meditation, förvandlades detta nästan genast mer eller mindre till en bön.

Så när jag har haft en stund av bekännelse, förbön, vädjan eller tacksägelse, fortsätter jag till nästa ord eller vers och gör allt, medan jag fortsätter, till en bön för mig själv eller andra, hur Ordet än leder mig; men jag håller fortfarande ständigt framför mig att näring för min egen själ är själva syftet för min meditation. Resultatet av detta är att det alltid blir en hel del bekännelse, tacksägelse, vädjan eller förbön, blandad i min meditation och att min inre människa nästan alltid blivit t.o.m. kännbart närd och styrkt redan vid frukosttid. Med vissa sällsynta undantag, befinner jag mig i ett fridfullt, om inte lyckligt, inre tillstånd. På detta sätt behagar det också Herren att kommunicera saker till mig som jag strax efteråt har funnit bli näringsrik och god föda för andra troende, trots att det inte var för min offentliga tjänst i Ordet som jag hängav mig åt meditationen, utan för min egen inre människas nytta.[10]

9. Man bör be Skriften eftersom det hjälper en att uttrycka sig på rätt sätt.

När man ber, riktar man sig till den Högste, universums Enväldige Härskare. Hur kan man på rätt sätt prisa en sådan person? Hur kan man på rätt sätt ångra sina synder och be honom att förlåta en? Hur kan man på rätt sätt tacka en sådan person? Ja, man bör ju låta som sig själv. Det har inget värde i sig själv att recitera välformulerade böner. Men när man ber Skriften, kan man använda verb, substantiv och adjektiv, adverb, prepositioner och konjunktioner som är utandade av Gud. Man kan be: “Gud, du är verkligen stor och god och mäktig.” Och det är bra. Det är inget fel med det. Men man kan också vara mer uttrycksfull. Man kan uttrycka sig ännu mer levande, rikare. T.ex. kan man be Psalm 145:1–3 [SFB]:

Jag vill upphöja dig, min Gud, du konung,

och lova ditt namn alltid och för evigt

Jag vill dagligen lova dig

och prisa ditt namn alltid och för evigt

Stor är Herren och högt prisad,

ja, hans storhet är outrannsaklig.

Eller om du bett Gud handla på något specifikt sätt, kan du citera Daniel 9:18 [SFB]: “Ty det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner..”

Eller om du inte är riktigt säker på vad du ska göra, kan du be 2 Krön 20:12b: “Vi vet inte vad vi skall göra, utan till dig är våra ögon vända.”

10. Man bör be Skriften eftersom det håller ens böner färska och specifika.

Människor har en tendens att sitta på samma plats i sin församlings mötessal varje vecka. Studenter brukar sitta på samma plats på lektionerna. Google kan förutspå med skrämmande träffsäkerhet vilka sidor du kommer att besöka på nätet och vilken tid. Livsmedelsbutiker som använder speciella kundkort kan förutsäga med uppseendeväckande precision vad varje kund kommer att köpa och vilken tid. De som känner mig ganska väl kan förutsäga med nästan 100% träffsäkerhet när jag kommer vakna varje morgon och vad jag kommer att beställa på grillrestaurangen.

Vi är varelser som hamnar i vanemönster. Och det är inte något dåligt i sig. Men ibland kan det vara dåligt. Ibland kan vi hamna på ett dåligt spår när det gäller andlig disciplin som t.ex. bibelläsning och bön—våra rutiner blir slöa, tråkiga och t.o.m. resultatlösa.

Ett hjälpsamt sätt att undvika slentrianmässig bön är att be Skriften. Detta håller våra böner färska och specifika.

John Piper delar med sig av sin erfarenhet:

Om jag försöker att be för folk eller händelser utan att ha ordet framför mig som leder mina böner, då händer flera negativa saker. En sak är att jag tenderar att bli väldigt repetitiv från dag till dag, timme till timme, och jag ber bara samma saker hela tiden. . . . men Bibeln . . . . ger mig bibliska saker att be för så att jag inte ber med tomma och otydliga böner som “Gud välsigna dem” och “Gud välsigna det.” Istället ber jag för specifika saker som Bibeln rekommenderar.[11]

Likadant observerar Don Whitney:

En av anledningarna till att Jesus förbjöd att man upprepar tomma böner är för att det är precis så det brukar bli när vi ber. Även om jag inte bara reciterar memorerade böner, tenderar jag ju till att i stort sett be om och om igen om samma gamla saker. Och det tar inte lång tid förrän detta splittrar min koncentrationsförmåga och får bönehjärtat att stelna. Problemet är inte att vi ber om samma gamla saker, Jesus lärde ju oss (i Luk 11:5–13; 18:1–8) att be uthålligt om goda saker. Vårt problem är att vi alltid ber om dem på ett rituellt sätt, utan att hjärtat är med.

Min erfarenhet är dock att det som nästan alltid löser detta problem är att be genom en passage i Skriften—särskilt en av psalmerna—istället för att improvisera min bön i farten. Att be på detta sätt är att helt enkelt ta Skriftens ord och använda dem som mina egna ord eller som stödord för vad jag säger till Gud. [12]

11. Man bör be Skriften eftersom det håller ens böner i biblisk proportion.

En av många anledningar till att utläggande predikan är ett vist sätt att predika på är att det systematiskt förklarar och förkunnar Skriften i rätt proportion. De som endast predikar utifrån ämnen tenderar att bara ta upp samma enstaka frågor om och om igen. Utläggande predikanter tvingas att ta upp en stor variation av frågor i skriftenlig proportion, alltså, texten tar upp varierande frågor varje gång.

På liknande sätt, kan vi ha tendensen att be om samma enstaka frågor om och om igen. Men om vi ber Skriften medan vi läser igenom Bibeln, kommer det att tvinga oss att be över en rik variation av frågor i skriftenlig proportion.

12. Man bör be Skriften eftersom det hjälper en att förstå Skriften bättre.

När man ber Skriften, måste man tänka noga på vad man säger. För att kunna be Skriften behöver man ha en viss uppfattning om vad Skriften betyder i dess sammanhang. Processen att be Skriften tvingar en att ställa frågor om Skriften som man kanske inte hade ställt om man bara läste den. Istället för att bara läsa en passage i Skriften för att förstå vad den betydde på den tiden, så måste man, när man ber samma skriftställe, förstå både vad det betydde på den tiden och vad den har för betydelse för oss idag. Detta kräver ofta att man använder biblisk teologi, särskilt när man läser GT.

John Piper förklarar att när man ber Skriften:

kommer man att bli förvånad över hur många insikter man får genom att verkligen ta Skriften på allvar och försöka be den in i ens liv. Om du stöter på teologiska problem eller får problem med hur den aktuella passagen ska tolkas, säg då till Herren att du ska kolla det senare och fortsätt sedan. Om vi riktigt söker att lyda det vi faktiskt förstår, kommer mer ljus att skina på och belysa de svåra delarna. [13]

Avslutning
Strategier

Du kanske tänker: “OK. Jag är övertygad. Jag bör be Skriften. Men jag är inte säker på hur jag ska göra.” Det är ganska lätt. Medan du läser och studerar Bibeln, kan du reagera genom att (1) prisa Gud, (2) jubla över härliga sanningar, (3) tacka Gud för specifika välsignelser, (4) be Gud att förlåta dig, eller (5) be Gud hjälpa dig eller någon annan på något särskilt område.

Kevin DeYoung använder “3 F” som ett sätt att komma ihåg: (1) fröjdas, (2) förlåt mig, (3) fråga efter. Han menar att man kan be vilken bibelvers som helst med denna strategi. [14]

John Piper kommenterar att när man väl lärt sig be Bibeln medan man läser: “Kan man be hela dagen lång när man väl är igång.”[15] Han föreslår en procedur i tio steg för nybörjare.[16]

Ett sätt att lära sig hur man ber Skriften är att be bönerna i Ray Ortlunds bok om Romarbrevet samtidigt som du läser Paulus' brev till Rom.[17] Ortlund parafraserar Paulus' brev till Rom och mediterar sedan i bön över det stycke för stycke. Han ber inte alltid igenom texten med Skriftens eget språk, så det skiljer sig lite från det som Piper och DeYoung föreslår. Men detta kan hjälpa dig när du sedan fortsätter att göra likadant med resten av Skriften.

En avslutande bön

Denna bön är en bearbetning av Ps 25:4–7; 31:3, 15; Rom 15:13; och Fil 1:9–11:

Visa oss dina vägar, Jahve,

lär oss dina stigar.

Visa oss vägen i din sanning och lär oss,

för du är Gud, vår Frälsare,

och vårt hopp står till dig hela dagen.

Minns, Jahve, din stora barmhärtighet och kärlek,

för de är till sedan gammalt.

Minns inte vår ungdoms synder

och våra upproriska vägar;

i enlighet med din kärlek minns oss,

för du, Jahve, är god.

Eftersom du är vår klippa och vår borg,

för ditt namns skull led och visa vägen för oss. . . .

Våra tider är i dina händer. Vår framtid är i dina händer.

Må du, hoppets Gud, fylla oss med all glädje och frid medan vi litar på dig, så att vi får överflöda i hoppet genom den helige Andes kraft.

Detta är vår bön: att vår kärlek mer och mer får överflöda i kunskap och djup av insikt, så att vi kan avgöra vad som är bäst och vara rena och fläckfria inför Kristi dag, fyllda med rättfärdighetens frukt som kommer genom Jesus Kristus—Gud till ära och pris.


[1] Ytterligare ett exempel är Daniels bibliskt förankrade bön i Dan 9:2–3 (SFB, egen kursivering): “I hans [dvs. Darius'] första regeringsår kom jag, Daniel, att i skrifterna lägga märke till det antal år som enligt Herrens ord till profeten Jeremia skulle fullbordas angående Jerusalems ödeläggelse, nämligen sjuttio år. Jag vände då mitt ansikte till Herren Gud med ivrig bön och åkallan och fastade i säck och aska.” Så Daniel läste sin bibel (Jeremia, för att vara mer exakt) och gensvarade till detta med ivrig bön. Och hans bön i Dan 9 är bibliskt förankrad. T.ex. ber han i v. 13: “Som står skrivet i Mose lag.”

[2] NT tillämpar Ps 22 typologiskt. Jesus upprepar Davids upplevelse i Ps 22 på ett djupare, kulminerande plan i frälsningshistorien. På grund av passager som 2 Sam 7 och Ps 2, kom David att bli ett “avtryck”[18] eller förebild av hans ännu större Son, den utlovade Messias. Detta betyder inte att allt som hände med David har sitt eget genklang i Jesus, men NT uppfattar många av de allmänna dragen i Davids liv på detta sätt (jfr. Ps 16:8–11 i Apg 2:24–28 eller Ps 45:7–8 i Hebr 1:8–9), särskilt de som fokuserar på Davids lidande, svaghet, svek från vänner och modfälldhet (t.ex. Ps 22 i skildringarna av Jesu lidande).

Jesus upprepar Davids upplevelse i Ps 22 på ett djupare, kulminerande plan i frälsningshistorien. Jesus drar uppmärksamhet till Ps 22 genom att citera Ps 22:1 medan han är på korset. Och Johannesevangeliet kopplar Jesu lidande med Ps 22 genom att hänvisa till den rättfärdige lidande mannens törst (jfr. Joh 19:28 med Ps 22:16) och genomborrade händer och fötter (jfr. Joh 19:18, 34, 37; 20:25–27 med Ps 22:17).

[3] John Piper säger angående Joh 15:7, “Det finns en direkt koppling mellan: till vilken grad våra tankar formas av Skriften—och till vilken grad våra böner besvaras” (“Tips for Praying the Word,” 9 Jan 1984, http://www.desiringgod.org/resource-library/taste-see-articles/tips-for-praying-the-word).

[4] Se Andrew David Naselli, Let Go and Let God? A Survey and Analysis of Keswick Theology (Bellingham, WA: Logos Bible Software, 2010), 236–47.

[5] D. A. Carson, A Call to Spiritual Reformation: Priorities from Paul and His Prayers (Grand Rapids: Baker, 1992), 20–21.

[6] John Piper, “Should I Use the Bible When I Pray?,” September 28, 2007, http://www.desiringgod.org/resource-library/ask-pastor-john/should-i-use-the-bible-when-i-pray.

[7] Det kan faktiskt gå fel när man ber Skriften om man hanterar Skriften på fel sätt. Så det kan inte gå fel när man ber Skriften om man hanterar Skriften du ber på rätt sätt.

[8] Raymond C. Ortlund Jr., A Passion for God: Prayers and Meditations on the Book of Romans (Wheaton: Crossway, 1994), xiv.

[9] John Piper, Desiring God: Meditations of a Christian Hedonist (3. uppl.; Sisters, OR: Multnomah, 2003), 143–58.

[10] Autobiography of George Müller (red. Fred Bergen; London: Nisbet, 1906), 152–54; citerad i Piper, Desiring God, 155–56.

[11] Piper, “Should I Use the Bible When I Pray?”

[12] Donald S. Whitney, Simplify Your Spiritual Life: Spiritual Disciplines for the Overwhelmed (Colorado Springs, CO: NavPress, 2003), 80.

[13] John Piper, “How To Pray For Half-an-Hour,” 5 Jan 1982, http://www.desiringgod.org/resource-library/taste-see-articles/how-to-pray-for-half-an-hour.

[14] Kevin DeYoung, “How to Pray Using Scripture,” 4 Jan 2013, http://thegospelcoalition.org/blogs/kevindeyoung/2013/01/04/how-to-pray-using-scripture/.

[15] John Piper, “How To Pray For Half-an-Hour.”

[16] Piper, “Tips for Praying the Word.”

[17] Raymond C. Ortlund Jr., A Passion for God: Prayers and Meditations on the Book of Romans (Wheaton: Crossway, 1994).

[18] Eng. type av grek. τυπος [typos] avtryck, övers. anm.

Is there enough evidence for us to believe the Gospels?

In an age of faith deconstruction and skepticism about the Bible’s authority, it’s common to hear claims that the Gospels are unreliable propaganda. And if the Gospels are shown to be historically unreliable, the whole foundation of Christianity begins to crumble.
But the Gospels are historically reliable. And the evidence for this is vast.
To learn about the evidence for the historical reliability of the four Gospels, click below to access a FREE eBook of Can We Trust the Gospels? written by New Testament scholar Peter J. Williams.
LOAD MORE
Loading